Makten i EU-parlamentet

Makten i EU-parlamentet…
kan ses från flera olika håll. Det sägs ofta, och med rätta, att EU-parlamentet som började som en tandlös diskussionsklubb år 1979 har fått allt mera makt över EU-besluten genom successiva ändringar av fördragen. Och det är fullt klart att det nya s k Lissabonfördraget som EU-etablissemanget avser att driva igenom so oder so kommer att ge parlamentet ännu mera makt.

Det man glömmer bort att säga och som statsvetarna talar om förbluffande lågmält är att den makten i huvudsak tas från de nationella parlamenten. Om detta förstärker demokratin beror på om de beslut som flyttas är svåra att hantera på nationell nivå. Det vi kan se är dock att beslut av alla slag tas från de nationella parlamenten och centraliseras till EU. Därmed minskar möjligheterna att faktiskt utkräva politiskt ansvar. Makten glider bort från folken och hamnar hos etablissemanget i Bryssel.

En annan maktfråga som är uppe nu i valkampanjen är om man får mera makt om man tillhör en stor grupp i EU-parlamentet i stället för en liten. Det hävdar naturligt nog moderater och socialdemokrater som sitter i de två största grupperna. Men det är inte alls självklart. Det som är självklart är att en stor grupp har större politiskt inflytande än en liten. Det vore verkligen djupt odemokratiskt om så inte vore fallet. En stor grupp är ju stor därför att det står många väljare bakom den. Men frågan är om fyra svenska moderater får mera makt genom att sitta i den konservativa gruppen med över 289 ledamöter jämfört med att sitta i en liten grupp som t ex Unionen för nationernas Europa med bara drygt 40.

Jag tror vi kan räkna med att fyra moderater från Sverige har mycket litet inflytande över den konservativa gruppens ställningstaganden och därtill oftast hindras att gå emot gruppen. Däremot har vi två från Junilistan inga som helst problem med att ta ställning i enlighet med vårt mandat oavsett vad övriga ledamöter tycker i den lilla IND/DEM-gruppen som vi har tillhört. Där är de ingående partierna fria att ta ställning i alla frågor utom två. De måste gå emot Lissabonfördraget och de måste alltid ställa upp helhjärtat för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det blir sannolikt mera genomslag för den politik man är vald på om man kan verka för den utan restriktioner. Och det är viktigt att man ordnar in sig i parlamentet så att man inte tvingas svika sina väljare för att lyda sin gruppledning.

Junilistan har kunnat tala för sina väljare utan begränsningar i fem år.
Nils Lundgren