onsdag 3 juni 2009

EU för fredens skull?

EU för fredens skull?
Att EU är bra för freden är ett argument som har blivit sakrosankt i EU-debatten. När EU-kramaren hamnar i underläge går det alltid bra att med högtidlig min och litet extra timbre i stämman konstatera att EU har skapat fred i Europa efter århundraden av blodiga krig och att detta är det helt överskuggande argumentet. Därför måste vi säga ja och amen till fortsatt överföring av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel.

Margot Wallströms förlöpning
En verklig förlöpning längs det spåret gjorde Margot Wallström sig skyldig till i maj 2005. Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag med kraftigt ökad överstatlighet i EU var framlagt och skulle komma att förkastas i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna ett par veckor senare med stora majoriteter.

Margot Wallström höll då ett famöst tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien där hon påstod att de som talade mot det konstitutionella fördraget i praktiken stödde en återgång till ett Europa med nazistiska koncentrationsläger. Så här sa hon: "Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder".

Margot Wallström ångrade sig och hoppade över denna passus när hon framförde talet, men den fanns med i den version som hade lagts ut på kommissionens hemsida och delats ut till journalister i förväg. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt krävde hennes avgång liksom flera brittiska konservativa. Så går det till i EU:s sjangtila salar.

Som goda västerländskt kritiska demokrater bör vi ständigt syna fredsargumentet i sömmarna, trots den ilska man väcker i EU-etablissemanget.

Litet sant är det
Enligt min mening håller det i två avseenden.

För det första. Det är säkert så att det europeiska integrationsprojektet under femtio- och sextiotalet hjälpte till att skapa förtroende och föra samman Frankrike och andra länder med det Tyskland som anföll och ockuperade dem under andra världskriget. Men rädslan för det kommunistiska Sovjetunionen var nog minst lika viktig för att skapa sammanhållning i Västeuropa.

För det andra. Tack vare EU-medlemskapet får de central- och östeuropeiska länder som gjort och gör sig fria från det ryska väldet en snabbare inskolning för att bli demokratiska rättsstater som följer internationella spelregler.

Men ingen av dessa två argumentationlinjer innebär att EU måste fortsätta att utvecklas mot mera överstatlighet. De håller utmärkt med ett EU som förblir i huvudsak mellanstatligt och begränsar samarbetet till den fria marknaden, miljöfrågor och mänskliga rättigheter.

Men i stort sett inte
I två andra avseenden håller fredsargumentationen inte.

För det första. Föreställningen att krig uppkommer genom motsättningar mellan självständiga demokratiska nationalstater är felaktig. Det finns egentligen inga exempel på att demokratiska nationer någonsin har gått i krig med varandra. Dessutom är krig mellan ”odemokratiska” nationalstater inte heller vanliga i vår tid. Det överväldigande antalet krig som har utkämpats under de senaste årtiondena är inbördeskrig, krig inom länder eller unioner. Man behöver bara tänka på Jugoslavien, Indonesien, Sudan, Somalia, Afghanistan, Kongo och Rwanda. Det är fråga om krig inom politiska enheter med gemensam valuta och gemensamt politiskt styre.

Föreställningen att EU behövs idag för att hindra Frankrike och Tyskland från att gå i krig med varandra är därtill helt grotesk. Balkanisering i meningen uppsplittring av en region på många små länder ter sig snarast fredsbevarande. Nu när Slovenien, Kroatien, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo är självständiga länder, börjar det bli fredligt på Balkan.

Ett av de mest balkaniserade områdena vi kan hitta är Norden, där 25 miljoner människor är uppsplittrade på fem suveräna nationalstater och därtill ett antal autonoma regioner som Åland, Färöarna och Grönland. Den som påstår att de nordiska länderna måste skapa en union med överstatligt styre för att hindra krig, gör sig naturligtvis helt löjlig.

För det andra. EU utvecklas nu snabbt mot en superstat. Med Lissabonfördraget, som den europeiska makteliten avser att driva igenom med alla medel, får vi en stat ledd av en president, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som snabbt skall upprusta militärt, med en gemensam diplomatkår och med gemensam valuta. Eurokrisen tvingar nu dessutom fram en gemensam skattepolitik. Detta betyder att EU nu utvecklas till en superstat av amerikansk typ. Detta går inte att prata bort. Om något går som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka, så är det helt enkelt … just det, en anka.

Och EU är inom kort en superstat, om de europeiska folken stoppar utvecklingen.

Orwells 1984 håller på att förverkligas
Orwells tre supermakter, Oceanien, Eurasien och Ostasien, dvs. USA, EU och Kina, kommer nu att växelvis alliera sig med och mot varandra, knyta förbund med Indien, Ryssland och Brasilien och kämpa om intressesfärer och naturtillgångar i Afrika, Centralasien och Arktis. Supermakter dras in i nästan alla ekonomiska och militära konflikter jorden runt. De är inte fredsbevarande. Medborgare i supermakter kan därför räkna med att vara indragna i alla konflikter som uppkommer i världen.

Det sprids nu i Europa en propaganda som går ut på att EU blir den goda supermakten, som ställer upp för frihet, fred och rättvisa runtom i världen. Men en supermakt är en supermakt. Det finns inget skäl att tro att den europeiska makteliten skulle komma att visa sig bestå av goda rättänkande kvinnor och män som styr allt till det bästa. När EU-superstaten talar med en röst på världsarenan kommer den att låta som andra superstater. Det blir inte bergspredikan, det blir inte frihet, jämlikhet och broderskap.

EU hade gått in i Irak
Många tror att ett EU med gemensam utrikespolitik skulle ha sagt nej till eller rentav hindrat USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men vi vet att invasionen stöddes av fyra stora EU-länder, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen och av en mängd mindre, t ex Nederländerna, Danmark och ett stort antal centraleuropeiska länder. Det mesta pekar på att om Sarkozy redan hade varit president, hade även Frankrike varit med i denna koalition av de villiga. Hade vi haft en genuint gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU, hade därför Sverige som en av 27 delstater varit indragen i Irakkriget precis som Minnesota.

Världen blir farligare ju mer den domineras av tre supermakter i ständig konflikt med varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar