Junilistan
2009-05-30
Nils Lundgren
Det ska fan vara EU-kritiker!
Igår blev jag intervjuad av SvD:s reporter Fredrik Mellgren om fusk och fel i EU-samarbetet. Det verkade högst rimligt att ta upp en sådan fråga med mig, som har varit förste vice ordförande i EU-parlamentets budgetkontrollutskott i fem år, som har avslöjat omfattande fusk i Regionkommittén (det blev en fråga för belgisk polis) och som ledde en parlamentarisk delegation till Bulgarien ifjol och skrev en rapport som nu har lett till ytterligare strypning av penningflödet till detta land. Jag svarade utförligt på många frågor.
Idag kan man läsa resultatet i SvD, sid 6. Där återges intervjuer med alla partier utom Junilistan (och Vänsterpartiet). En av de citerade parlamentarikerna säger, enligt journalisten, exakt det jag sa. Det måste naturligtvis vara en fullständig slump, men är det verkligen en slump att den svenske EU-parlamentariker som i fem år har haft mest inblick i och mest inflytande över frågorna om fusk och fel i EU intervjuas utförligt, men förtigs?
Jag får då och då höra av journalister (ibland i rätt triumferande ton), att man inte har sett mycket av Junilistan under de gångna fem åren. Förklaringen är naturligtvis att medierna inte rapporterar särskilt mycket om vad som händer i EU-parlamentet under oxveckorna. Då är det EU-kommissionen och rådet som märks, om EU alls är i blickfånget. De övriga svenska partierna syns i offentligheten, därför att de agerar i Sveriges riksdag och kommuner. Deras göranden och låtanden i EU-parlamentet har det inte synts något om. Nästan ingen svensk väljare kan säga vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet, men om man kollade, skulle jag gissa att Junilistan ligger bättre till än de andra.
Men hur som helst med detta. Nu är vi inne i de sista dagarna i kampanjen inför valet till EU-parlamentet och medierna är fulla av material om de vad de svenska parlamentarikerna har gjort och vill göra. Att Junilistan behandlas så här, åtta dagar före EU-valet, kan inte förklaras på något rimligt sätt. Däremot på ett orimligt.
Bredvid fusk-och felartikeln finns en stort upplagd artikel om opinionssiffrorna inför EU-valet. Den feta rubriken lyder:
Mörkt läge för förra valets raket
Junilistan utan EU-plats tror statsvetare
I ett sammanhang är Junilistan intressant, i ett annat inte. Man merkt die Absicht, skulle min historielärare ha sagt?
Ja, ja, jag vet. Vänner och bekanta i media- och PR-världen predikar alltid att man inte får kritisera medierna. Det gör bara ont värre. Granskarna är lättsårade och vill inte själva granskas.
På något sätt har jag svårt att acceptera det. Branschen försvarar sig alltid med hjälp av uttrycket ”medialogiken”, ett vagt begrepp som anses räcka för att möta varje form av kritik.
Jag tror det behövs en öppen debatt med deltagare utanför journalistkåren. Publicistklubben i all ära, men, men. Kåranda är ett svårfjällat fenomen bland poliser, läkare och journalister.
Så vad ska jag säga i detta läge? Vi ses i nästa pjäs?
Nils Lundgren
lördag 30 maj 2009
fredag 29 maj 2009
Dagens nyheter i Dagens Nyheter
En gammal byreflex!
DN har knutit den utmärkta författaren Lena Andersson (LA) till sig som kolumnist. Hon debuterar idag och kastar sig direkt över EU-frågan, naturligt nog så här en dryg vecka före EU-valet. Men inlägget är en stor besvikelse. Föraktet mot icke politiskt korrekta, dvs. EU-skeptiker, osar, men någon intellektuell argumentation blir det inte. Hon börjar med att förklara hur någon kan vara EU-skeptiker: ”Det måste vara en gammal byreflex inför allt utländskt som otäckt, ohederligt och grumligt.”
Den nivån bådar inte gott för EU-frågans framtid i svensk demokrati. LA använder det slitna och orimliga greppet att säga att om EU-skeptiker motsätter sig att beslut skall ligga på EU-nivå, så skulle vi tidigare ha sagt att det är fel att de skall ligga på nationell nivå. Vi skulle säga att ”Riksbanken ska inte bestämma över penningpolitiken runt Torne träsk.”
LA är inte ensam om skamgreppet. Åtskilliga liberaler jag har debatterat eurofrågan med har kommit med just sådana löjligheter, typ, ”varför skall då inte varje hushåll ha sin egen valuta”.
Om vi EU-skeptiker skulle låta oss dras med i den sortens struntdebatt, då skulle vi tvingas kontra med typ ”om det är så bra att fatta besluten på högsta tänkbara nivå så skall vi väl inte lägga beslutsmakten i Bryssel där den bara omfattar en 6-7 procent av världens befolkning. Då skall väl en världsregering med säte i Beijing sitta och rösta om hur många timmar gymnastik årskurserna 4-6 skall ha jorden runt för att förhindra barnfetma.”
Men sådant håller vi inte på med i Junilistan. LA har naturligtvis inte bemödat sig att läsa Junilistans rapport 2008:2 där dessa frågor behandlas mera ingående. Det går att analysera och debattera seriöst vad individer och hushåll kan och bör besluta om helt själva och vad dessa kan vilja besluta om kollektivt på kommunal, nationell och internationell nivå. Hur stor skall den politiska domänen vara överhuvudtaget och på vilken nivå skall vi lägga de besluten?
Ett viktigt argument är att vi måste bevara den institutionella konkurrensen, dvs. tävlingen mellan länder och andra politiska enheter om att finna goda politiska lösningar på politiska problem. Det är denna konkurrens som har gjort Europa ledande i världen (USA är ju en europeisk skapelse). Det står att läsa om i rapporten och det är inte mina påhitt utan presentation av forskning. Det är en otroligt naiv föreställning att det skulle finnas några medelålders politiker och ämbetsmän år 2009 som vet hur vi bör möta framtiden och som därför skall få fastslå regelverk för en halv miljard människor, regelverk som sedan är nästan omöjliga att ändra.
Jag noterar att Svenskt näringslivs begåvade liberala ekonomer Stefan Fölster och Johnny Munkhammar har kommit till samma slutsats i sin nya bok Sköna Europa. Låt mig citera:
”Ingen vet vad som är bäst för alla. Därför måste var och en få försöka på sitt sätt. På det viset kan vi lära av varandra. Europas främsta styrka är mångfalden och den måste vi behålla och utveckla, oavsett hur många som tycker att de vet bättre än alla andra.”(sid 40)
Ibland känner jag en sådan ilska över politiskt korrekta som talar om oss EU-skeptiker som byfånar att jag får lust att dra till med följande:
Jag arbetade som expert på EFTA i Genève under 60-talet, skrev licavhandling och doktorsavhandling om integration och internationella företag, var ledamot av EMU-utredningen och har suttit i EU-parlamentet i fem år. Jag har rest jorden runt ett antal varv som chefsekonom på bank. Jag talar engelska och franska och hygglig tyska. Jag har läst Sofokles, Dante, Cervantes, Shakespeare och Dostovjevskij. Jag har aldrig märkt att jag skulle vara sämre orienterad i europeisk historia än våra politiskt korrekta EU-debattörer.
Men det skulle verka så skrytsamt att jag avstår. Det är säkert en gammal byreflex det också.
Nils Lundgren
DN har knutit den utmärkta författaren Lena Andersson (LA) till sig som kolumnist. Hon debuterar idag och kastar sig direkt över EU-frågan, naturligt nog så här en dryg vecka före EU-valet. Men inlägget är en stor besvikelse. Föraktet mot icke politiskt korrekta, dvs. EU-skeptiker, osar, men någon intellektuell argumentation blir det inte. Hon börjar med att förklara hur någon kan vara EU-skeptiker: ”Det måste vara en gammal byreflex inför allt utländskt som otäckt, ohederligt och grumligt.”
Den nivån bådar inte gott för EU-frågans framtid i svensk demokrati. LA använder det slitna och orimliga greppet att säga att om EU-skeptiker motsätter sig att beslut skall ligga på EU-nivå, så skulle vi tidigare ha sagt att det är fel att de skall ligga på nationell nivå. Vi skulle säga att ”Riksbanken ska inte bestämma över penningpolitiken runt Torne träsk.”
LA är inte ensam om skamgreppet. Åtskilliga liberaler jag har debatterat eurofrågan med har kommit med just sådana löjligheter, typ, ”varför skall då inte varje hushåll ha sin egen valuta”.
Om vi EU-skeptiker skulle låta oss dras med i den sortens struntdebatt, då skulle vi tvingas kontra med typ ”om det är så bra att fatta besluten på högsta tänkbara nivå så skall vi väl inte lägga beslutsmakten i Bryssel där den bara omfattar en 6-7 procent av världens befolkning. Då skall väl en världsregering med säte i Beijing sitta och rösta om hur många timmar gymnastik årskurserna 4-6 skall ha jorden runt för att förhindra barnfetma.”
Men sådant håller vi inte på med i Junilistan. LA har naturligtvis inte bemödat sig att läsa Junilistans rapport 2008:2 där dessa frågor behandlas mera ingående. Det går att analysera och debattera seriöst vad individer och hushåll kan och bör besluta om helt själva och vad dessa kan vilja besluta om kollektivt på kommunal, nationell och internationell nivå. Hur stor skall den politiska domänen vara överhuvudtaget och på vilken nivå skall vi lägga de besluten?
Ett viktigt argument är att vi måste bevara den institutionella konkurrensen, dvs. tävlingen mellan länder och andra politiska enheter om att finna goda politiska lösningar på politiska problem. Det är denna konkurrens som har gjort Europa ledande i världen (USA är ju en europeisk skapelse). Det står att läsa om i rapporten och det är inte mina påhitt utan presentation av forskning. Det är en otroligt naiv föreställning att det skulle finnas några medelålders politiker och ämbetsmän år 2009 som vet hur vi bör möta framtiden och som därför skall få fastslå regelverk för en halv miljard människor, regelverk som sedan är nästan omöjliga att ändra.
Jag noterar att Svenskt näringslivs begåvade liberala ekonomer Stefan Fölster och Johnny Munkhammar har kommit till samma slutsats i sin nya bok Sköna Europa. Låt mig citera:
”Ingen vet vad som är bäst för alla. Därför måste var och en få försöka på sitt sätt. På det viset kan vi lära av varandra. Europas främsta styrka är mångfalden och den måste vi behålla och utveckla, oavsett hur många som tycker att de vet bättre än alla andra.”(sid 40)
Ibland känner jag en sådan ilska över politiskt korrekta som talar om oss EU-skeptiker som byfånar att jag får lust att dra till med följande:
Jag arbetade som expert på EFTA i Genève under 60-talet, skrev licavhandling och doktorsavhandling om integration och internationella företag, var ledamot av EMU-utredningen och har suttit i EU-parlamentet i fem år. Jag har rest jorden runt ett antal varv som chefsekonom på bank. Jag talar engelska och franska och hygglig tyska. Jag har läst Sofokles, Dante, Cervantes, Shakespeare och Dostovjevskij. Jag har aldrig märkt att jag skulle vara sämre orienterad i europeisk historia än våra politiskt korrekta EU-debattörer.
Men det skulle verka så skrytsamt att jag avstår. Det är säkert en gammal byreflex det också.
Nils Lundgren
torsdag 28 maj 2009
Politiskt ansvarsutkrävande, integritet på nätet och behövs Piratpartiet
Ansvarsutkrävandet är kärnpunkten i demokratin. När vi röstar på valdagen väljer vi dem som skall företräda oss medborgare i kommuner, riksdagen eller EU-parlamentet. Men det är då alldeles för mycket ståhej kring de vallöften som partierna och deras kandidater sprider ut.
Vallöften är lätta att kasta fram. Det fundamentala är att medborgarna kontrollerar hur partierna har skött sig under den gångna mandatperioden och straffar dem som har misskött sig och belönar dem som har arbetat efter sitt mandat. Det är bara när politiker vet att det är så det fungerar, som de känner sig skyldiga att göra som de har lovat. Om nästan alla alltid lojalt röstar med sitt ”vanliga” parti, får politikerna signalen att de kan göra som de vill. De kan då lova att arbeta för sådant som verkar vara inne under uppmarschen till valet och sedan ändå arbeta för det de innerst inne vill. Demokratin undergrävs.
Det är lätt att se att det har gått till på det sättet i EU-parlamentet under den gångna mandatperioden. Socialdemokraterna har framställt sig som ett EU-kritiskt vänsterparti, men undersökningen jag tog upp i min blogg i förrgår visar att de i själva verket är ett mittparti som driver en konsekvent linje för överstatlighet, för ett Europas förenta stater.
Vänsterpartiet och miljöpartiet framställer sig som partier som är emot överstatlighet och deras företrädare i EU-parlamentet är valda på mandatet att Sverige skall lämna EU. Men som framgick av diagrammet har de t o m röstat för ökad överstatlighet under mandatperioden.
Socialdemokraterna har också konsekvent stött EU:s fiskepolitik, dvs. de har röstat för att skattebetalarna och även då i norra Europa skall betala för det rovfiske utanför Västafrika som bedrivs av det ekonomiska särintresse som fiskebranschen i framför allt Portugal och Spanien utgör. Nu ändrar socialdemokraterna sig och ber om ursäkt, när de verkliga förhållandena lyfts fram i svenska medier inför EU-valet. Fint! Demokratin fungerar så långt. Men om det räcker med att man i slutet av en mandatperiod ber om ursäkt för hur man har röstat, blir det ändå fel. Sådant skall påverka valutgången om demokratin skall ha tänder.
Och nu gäller det frihet och integritet på nätet. Igår redovisade SvD hur de svenska partierna har ställt sig till de frågor som har varit uppe i EU-parlamentet kring integritet, fildelning och rättigheter på Internet. Där framgår tydligt att vi från Junilistan konsekvent har röstat som Piratpartiet lovar att rösta. Och vi har inte bara röstat, vi har lagt fram ändringsförslag i samma riktning som har fått stöd i parlamentet.
Piratpartiet och Junilistan har alltså samma syn på Piratpartiets hjärtefråga, integritet och rättssäkerhet på nätet. Vi har också samma syn på Lissabonfördraget: vi säger nej. Men i alla andra EU-frågor saknar Piratpartiet uppfattning. Men då måste man fråga sig varför någon bör rösta på Piratpartiet. Junilistan erbjuder samma frihetliga internetpolitik plus en heltäckande politik på resten av EU:s verksamheter. Tänk efter! Före!
Etablissemanget har vacklat omkring och har börjat strama upp sig först när Piratpartiets opinionssiffror skrämt dem. En mycket nyttig effekt av Piratpartiets uppdykande i svensk politik! Men jag noterar belåtet att när SvD presenterar tankesmedjan Open Europes sammanvägning av hur svenska parlamentariker har ställt sig i öppenhetsfrågor under de gångna fem åren, så kommer Carl Schlyter (MP) etta, jag tvåa och den utmärkta Eva-Britt Svensson (V) trea. Och än bättre: om man tar med alla 785 EU-parlamentariker så placerar sig ändå Carl Schlyter etta, jag femma och Eva-Britt Svensson sjua.
Behövs Piratpartiet i EU-parlamentet. Nej, men det behövs i Sverige för att skrämma etablissemanget till att lyssna på medborgarna.
Nils Lundgren
Vallöften är lätta att kasta fram. Det fundamentala är att medborgarna kontrollerar hur partierna har skött sig under den gångna mandatperioden och straffar dem som har misskött sig och belönar dem som har arbetat efter sitt mandat. Det är bara när politiker vet att det är så det fungerar, som de känner sig skyldiga att göra som de har lovat. Om nästan alla alltid lojalt röstar med sitt ”vanliga” parti, får politikerna signalen att de kan göra som de vill. De kan då lova att arbeta för sådant som verkar vara inne under uppmarschen till valet och sedan ändå arbeta för det de innerst inne vill. Demokratin undergrävs.
Det är lätt att se att det har gått till på det sättet i EU-parlamentet under den gångna mandatperioden. Socialdemokraterna har framställt sig som ett EU-kritiskt vänsterparti, men undersökningen jag tog upp i min blogg i förrgår visar att de i själva verket är ett mittparti som driver en konsekvent linje för överstatlighet, för ett Europas förenta stater.
Vänsterpartiet och miljöpartiet framställer sig som partier som är emot överstatlighet och deras företrädare i EU-parlamentet är valda på mandatet att Sverige skall lämna EU. Men som framgick av diagrammet har de t o m röstat för ökad överstatlighet under mandatperioden.
Socialdemokraterna har också konsekvent stött EU:s fiskepolitik, dvs. de har röstat för att skattebetalarna och även då i norra Europa skall betala för det rovfiske utanför Västafrika som bedrivs av det ekonomiska särintresse som fiskebranschen i framför allt Portugal och Spanien utgör. Nu ändrar socialdemokraterna sig och ber om ursäkt, när de verkliga förhållandena lyfts fram i svenska medier inför EU-valet. Fint! Demokratin fungerar så långt. Men om det räcker med att man i slutet av en mandatperiod ber om ursäkt för hur man har röstat, blir det ändå fel. Sådant skall påverka valutgången om demokratin skall ha tänder.
Och nu gäller det frihet och integritet på nätet. Igår redovisade SvD hur de svenska partierna har ställt sig till de frågor som har varit uppe i EU-parlamentet kring integritet, fildelning och rättigheter på Internet. Där framgår tydligt att vi från Junilistan konsekvent har röstat som Piratpartiet lovar att rösta. Och vi har inte bara röstat, vi har lagt fram ändringsförslag i samma riktning som har fått stöd i parlamentet.
Piratpartiet och Junilistan har alltså samma syn på Piratpartiets hjärtefråga, integritet och rättssäkerhet på nätet. Vi har också samma syn på Lissabonfördraget: vi säger nej. Men i alla andra EU-frågor saknar Piratpartiet uppfattning. Men då måste man fråga sig varför någon bör rösta på Piratpartiet. Junilistan erbjuder samma frihetliga internetpolitik plus en heltäckande politik på resten av EU:s verksamheter. Tänk efter! Före!
Etablissemanget har vacklat omkring och har börjat strama upp sig först när Piratpartiets opinionssiffror skrämt dem. En mycket nyttig effekt av Piratpartiets uppdykande i svensk politik! Men jag noterar belåtet att när SvD presenterar tankesmedjan Open Europes sammanvägning av hur svenska parlamentariker har ställt sig i öppenhetsfrågor under de gångna fem åren, så kommer Carl Schlyter (MP) etta, jag tvåa och den utmärkta Eva-Britt Svensson (V) trea. Och än bättre: om man tar med alla 785 EU-parlamentariker så placerar sig ändå Carl Schlyter etta, jag femma och Eva-Britt Svensson sjua.
Behövs Piratpartiet i EU-parlamentet. Nej, men det behövs i Sverige för att skrämma etablissemanget till att lyssna på medborgarna.
Nils Lundgren
onsdag 27 maj 2009
Junilistan gör skillnad men syns inte!
Häromdagen hade DN två stora inslag om EU-frågor. I båda har vi två EU-parlamentariker från Junilistan haft viktiga roller att spela. Eftersom det inte syns i medierna kör jag en liten skrytvals här.
Det ena var en artikel på DN-Debatt av fem EU-parlamentskandidater och Naturskyddsföreningens ordförande som hårt men rättvist kritiserade EU:s rovfiske framför allt utanför Västafrika och i Indiska oceanen.
”Idag betalar de privata fartyg som utnyttjar EU:s fiskeavtal en bråkdel av kostnaderna för avtalen. EU subventionerar alltså fjärrfiske genom att betala fiskeavtal med utvecklingsländer. Utgångspunkten borde istället vara att fartygsägarna ska betala de verkliga kostnaderna för fjärrfisket. Om fisket då blev olönsamt skulle det helt enkelt inte ha något existensberättigande.” Så står det i Naturskyddsföreningens dagsfärska rapport. Så sant!
Synd att inte det samtidigt nämns att Junilistans Hélène Goudin, ordinarie medlem av EU-parlamentets fiskeriutskott, har drivit den linjen länge och energiskt. Och att det inte kommer fram att hon som ledamot i AVS-församlingen … jaså, ännu en av EU:s Orwellianska akronymer som du inte känner till. OK: AVS står för Afrika, Västindien och Stilla havet och AVS-församlingen består av parlamentariker från EU och 78 utvecklingsländer i detta område. Hélène är en av dem och vid mötet i Wien 2006 fick hon majoritet för sitt förslag att utvecklingsländer skall ha rätt att säga upp ingångna fiskeavtal med EU om det visar sig att avtalen skadar lokalbefolkningens intressen. En viktig insats. Junilistan har konsekvent röstat mot dessa fiskeavtal. Socialdemokraterna har röstat för och de borgerliga partierna har vacklat.
Det andra EU-inslaget var två sidor om brottslighet och maffiavälde i Bulgarien. Detta ägnade jag mycket tid åt i höstas. Korruptionen i Bulgarien hade lett till ett så omfattande fusk och kaos kring EU:s bidrag till landet att kommissionen ställde in vissa betalningar i juli ifjol. Därför skickade budgetutskottet mig, i min egenskap av förste vice ordförande i utskottet, att leda en parlamentarisk delegation till landet i september. Jag förde timslånga diskussioner med vice premiärministern, finansministern, justitieministern och riksåklagaren om läget och besökte ett antal EU-finansierade projekt i landet. Min rapport fick kommissionen stänga av ytterligare betalningar till Bulgarien, ledde oppositionen där till att kräva nyval och satte igång en politisk process som nu tycks leda till mera kraftfulla åtgärder mot korruptionen och seriösa försök att reformera rättsväsendet.
Nils Lundgren
Det ena var en artikel på DN-Debatt av fem EU-parlamentskandidater och Naturskyddsföreningens ordförande som hårt men rättvist kritiserade EU:s rovfiske framför allt utanför Västafrika och i Indiska oceanen.
”Idag betalar de privata fartyg som utnyttjar EU:s fiskeavtal en bråkdel av kostnaderna för avtalen. EU subventionerar alltså fjärrfiske genom att betala fiskeavtal med utvecklingsländer. Utgångspunkten borde istället vara att fartygsägarna ska betala de verkliga kostnaderna för fjärrfisket. Om fisket då blev olönsamt skulle det helt enkelt inte ha något existensberättigande.” Så står det i Naturskyddsföreningens dagsfärska rapport. Så sant!
Synd att inte det samtidigt nämns att Junilistans Hélène Goudin, ordinarie medlem av EU-parlamentets fiskeriutskott, har drivit den linjen länge och energiskt. Och att det inte kommer fram att hon som ledamot i AVS-församlingen … jaså, ännu en av EU:s Orwellianska akronymer som du inte känner till. OK: AVS står för Afrika, Västindien och Stilla havet och AVS-församlingen består av parlamentariker från EU och 78 utvecklingsländer i detta område. Hélène är en av dem och vid mötet i Wien 2006 fick hon majoritet för sitt förslag att utvecklingsländer skall ha rätt att säga upp ingångna fiskeavtal med EU om det visar sig att avtalen skadar lokalbefolkningens intressen. En viktig insats. Junilistan har konsekvent röstat mot dessa fiskeavtal. Socialdemokraterna har röstat för och de borgerliga partierna har vacklat.
Det andra EU-inslaget var två sidor om brottslighet och maffiavälde i Bulgarien. Detta ägnade jag mycket tid åt i höstas. Korruptionen i Bulgarien hade lett till ett så omfattande fusk och kaos kring EU:s bidrag till landet att kommissionen ställde in vissa betalningar i juli ifjol. Därför skickade budgetutskottet mig, i min egenskap av förste vice ordförande i utskottet, att leda en parlamentarisk delegation till landet i september. Jag förde timslånga diskussioner med vice premiärministern, finansministern, justitieministern och riksåklagaren om läget och besökte ett antal EU-finansierade projekt i landet. Min rapport fick kommissionen stänga av ytterligare betalningar till Bulgarien, ledde oppositionen där till att kräva nyval och satte igång en politisk process som nu tycks leda till mera kraftfulla åtgärder mot korruptionen och seriösa försök att reformera rättsväsendet.
Nils Lundgren
tisdag 26 maj 2009
Har partierna levt upp till sina mandat från EU-valet 2004?
- Junilistan överlägset bäst
- borgerliga alliansen bra
- vänsteralliansen uselt
Jahapp! Då kör jag igång min blogg inför EU-valet den 7 juni. Ambitionen är att detta skall bli Sveriges näst bästa politiska blogg. Ja, näst bästa. Den bästa är http://www.erixon.com/ och den lär jag inte slå i första taget. Jag tänkte t o m börja med att visa ett diagram jag såg hos Dick Erixon, ett diagram som ursprungligen har tagits fram av en grupp tjeckiska statsvetare.
Det första väljarna bör göra innan de går till valurnorna den 7 juni är att kolla om vi som har suttit i EU-parlamentet i fem år, har levt upp till det mandat vi begärde och fick den 13 juni 2004. Låt oss ta en titt.
Junilistan startades för att ge svenska medborgare ett alternativ i EU-valet för fem år sedan. Jag, Lars Wohlin, Eva Nisser och ett par till blev f-bannade över att varken sossarna eller borgarna föreslog en enda EU-skeptisk kandidat på valbar plats. Det innebar att de väljare som inte vill flytta den politiska makten från Sverige till Bryssel (dvs. ca 2/3 av väljarkåren), skulle tvingas rösta på vänsterpartiet eller miljöpartiet för att markera detta. Men då skulle de ju samtidigt ge vänsterpartiet mandat för att socialisera Sverige eller ge miljöpartiet mandat för friår, avskaffad ränta och stopp för tillväxten.
Något måste göras. Vi startade Junilistan som alltså heter så därför att den inte var tänkt som ett vanligt parti utan som, just det, en lista för valet i juni. Där skulle de EU-skeptiska namn som sossar och borgare borde ha haft på sina valsedlar återfinnas. Därför var Junilistan en valsedel med åtta namn och varje kandidat hade en politisk beteckning typ kristdemokrat, allmänborgerlig, socialdemokrat, liberal osv. Tanken var att väljarna skulle kunna rösta EU-skeptiskt utan att svika sitt parti genom att kryssa för en kandidat som stod dem nära ideologiskt eller partipolitiskt.
De som valdes in för Junilistan kunde därför stå till höger eller vänster, men de skulle konsekvent arbeta mot överstatlighet och för att EU-samarbetet begränsas till den inre marknaden, gränsöverskridande miljöproblem och upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Vi fick in tre kandidater, mig, Lars Wohlin och Hélène Goudin.
De här tjeckerna har gjort en analys av hur alla EU-parlamentets ledamöter har röstat under de gångna fem åren och placerat dem i ett diagram på två skalor, en vågrät höger-vänsterskala och en lodrät för-mot-överstatlighetsskala. Så här föll den ut för de svenska ledamöterna:
Som synes har Junilistan minutiöst följt sitt mandat. Vi har som enda svenska parti konsekvent gått emot maktförskjutning till Bryssel och vi ligger spridda över höger-vänsterskalan som utlovat. Den allmänborgerlige Lars Wohlin har röstat till höger och den vänstersocialdemokratiska Hélène Goudin har röstat till vänster. Lars Wohlin gick visserligen över till kd mitt under mandatperioden, men han har självklart röstat enligt det mandat han valdes på för Junilistan. Jag själv, den marknadsliberale socialdemokraten, ligger mera åt höger än Hélène Goudin. Mission accomplished alltså, även om jag är förbluffad (och missnöjd) över att jag själv hamnar så långt till vänster i denna mätning. Jag som två gånger har utmärkts av organisationen företagarna som en av de svenska ledamöter som har varit bäst på att försvara företagarnas behov i EU-politiken.
En tröst är att det måste reta gallfeber på socialdemokraterna som brukar skälla oss för högerpopulister.
Men titta sen på de andra partierna! V och MP har röstat till vänster, men båda partierna är invalda med mandatet att verka för att Sverige skall lämna EU. Trots detta har de varit ungefär lika mycket för överstatlighet som folkpartiet och centern. Och den verkliga skandalen är naturligtvis socialdemokraterna som är helt i särklass, när det gäller att rösta för överstatlighet. Och notera att de inte ligger mycket till vänster. I valet var de mot mera överstatlighet och hävdade att man skulle rösta på dem därför att de stod till vänster. Men det vi ser här är ett extremt EU-entusiastiskt mittparti.
Och vart tog Anna Hedh vägen, hon som kryssades in som socialdemokratisk EU-skeptiker? Jag tror inte hon har velat svika sitt mandat, men inom sosseriet är det stenhård disciplin. Väljarmandat hit eller dit, här bestämmer partiet. Hon har fått rösta som de andra sossarna. Basta!
Folkpartiet och centern ligger väl ungefär som väljarna trodde. De har röstat för mera makt till Bryssel men i ganska måttlig omfattning och de har röstat för en borgerlig politik. Att Centern vill ha ett smalare men vassare EU syns inte och folkpartiets federala EU-entusiasm ligger alltså långt under sossarnas, men sådär någorlunda har de väl följt sitt mandat.
Och moderaterna slutligen? Tja, de har också följt sitt mandat. De menar att graden av överstatlighet är ungefär lagom och de vill vrida politiken åt höger. Just det har de röstat för. Moderaterna som det nya arbetarpartiet är ju en senare uppfinning.
Sammanfattningsvis har alltså den borgerliga alliansens partier någorlunda levt upp till sina mandat, medan vänsteralliansens partier har röstat enormt mycket mer för överstatlighet än de har sagt till sina väljare hemma i Sverige.
Och Junilistan har verkat i EU-parlamentet precis som vi utlovade. Systematiskt mot överstatlighet och tvärpolitiskt. Att tänka på inför den 7 juni!
Nils Lundgren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)