Lissabonfördraget - ett historiskt bedrägeri

En författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, är statsrättliga dokument som fastslår principerna för hur ett land styres. De av mina vänner som är mer eller mindre yrkespolitiker är alla eniga om att författningsfrågor är omöjliga valfrågor. Väljarna bryr sig inte. De vill veta hur det blir med skolan, skatterna, vården, försvaret och brottsligheten. Det är därför man bör folkomrösta om författningar. Det är egentligen bara då som man mobilisera och koncentrera medborgarnas intresse på den hyperviktiga frågan om hur landet skall styras.

Några länder har också med framgång folkomröstat om förslag till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna folkomröstade om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2005. Det var föredömligt intensiva valkampanjer, valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Och det blev rungande nej!

Avsiktligt vilseledande
Som bekant ledde detta till ett historiskt unikt bedrägeri. Det europeiska politiska etablissemanget insåg att det inte skulle gå att få igenom förslaget om en europeisk superstat om ett eller flera folk fick chansen att folkomrösta om det. Varje lands regering fick därför möjlighet att påverka formuleringarna så att de hemmavid skulle kunna hävda att detta förslag inte krävde folkomröstning enligt det egna landets egen författning. Under tysk ledning gjordes den ursprungliga fördragstexten om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt.

Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under falsk flagg. Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing som hade lett framtagningen av den första varianten och EU-kommissionären för demokrati, Margot Wallström, konstaterade båda belåtet att det var samma fördrag.

Dubbel tunga
Men sedan gällde det att kunna tala med dubbel tunga. I Spanien måste man hävda att detta var samma fördrag och att spanska folket alltså inte behövde folkomrösta igen. I Frankrike och Nederländerna måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning. Eftersom labourpartiet i Storbritannien hade lovat folkomröstning i valkampanjen inför parlamentsvalet 2005, måste man där få igenom lagom många små förändringar i formuleringarna för att kunna hävda att detta var ett annat fördrag som hade utformats enligt Storbritanniens önskemål så att det inte längre krävde folkomröstning.

Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige fastslogs däremot att fördraget inte ändrade vårt styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla med sanningen.

Dessa rebelliska kelter!
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Brysseletablissemanget. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta kommer att ske i oktober i år.

Under tiden har den tyska författningsdomstolen begrundat om Lissabonfördraget är förenligt med den tyska författningen. Naturligtvis kommer de oförvitliga juristerna så småningom att komma till den slutsatsen, men det är uppenbarligen besvärligt och måste få ta tid. Inte heller Tjeckien och Polen har kommit fram till att ratificera Lissabonfördraget. Så finns det hopp för motståndarna till en europeisk superstat?

Ja, faktiskt finns det ett litet utrymme för hopp och som alltid är det den brittiska bulldoggen som kan rädda Europa. Det konservativa partiet under David Cameron har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan kommer britterna att säga nej.

En möjlig tidtabell
Så hur ser tidtabellen ut? Irland folkomröstar i oktober med 95 procents sannolikhet. Om de säger nej är saken klar. Då faller fördraget. Det finns ändå vissa gränser för hur etablissemanget kan dribbla med lagar, etiska principer och västerländsk rättskänsla. Men om det blir ja, vilket är troligt, eftersom Bryssel nu i praktiken finansierar jakampanjen och kommer med diverse lockbeten, ser det ändå mörkt ut. Den tyska författningsdomstolen vågar inte hindra att Lissabonfördraget träder i kraft från den 1 januari 2010. Och Tjeckien och Polen, eller snarare de båda ländernas presidenter, kommer inte heller att våga fördröja sin ratificering förbi årsskiftet.

Eftersom Gordon Brown inte behöver utlysa nyval förrän i maj 2010 är det troligaste därför att Lissabonfördraget hinner träda i kraft innan tories fått regeringsmakten. Då har grunden lagts för Europas förenta stater genom smarta manövrar och bedrägerier.

Men ett litet hopp finns det. Om bara några timmar har britterna röstat i EU-valet. Det blir sannolikt en katastrof för labour och Gordon Brown faller sannolikt som partiledare. Om katastrofen är tillräckligt enorm kan nyval drivas fram redan i sommar eller i höst. The Economist förespråkar nyval redan i höst i det nummer som kommer i morgon och många andra kommer att kräva nyval nu. Då vinner tories och utlyser folkomröstning. Då faller Lissabonfördraget också. Jag håller tummarna.
Nils Lundgren

PS. Ett grundläggande syfte med en demokratisk författning är att se till att de politiker som valts inte alltför lätt ska kunna driva igenom politiska beslut. Det skall krävas nyval, folkomröstning eller mycket stora majoriteter i det sittande parlamentet för systemförändringar. Men Lissabonfördraget är uttryckligen till för att effektivisera beslutsfattandet, dvs. att säkerställa att beslut kan fattas på löpande band. En fransk ämbetsmannasyn präglar förslaget. Folken måste kunna köras över just på det sätt som Lissabonfördraget drivs igenom. Ach Europa! DS