Någon minut efter klockan nio igår kväll kom väljarnas dom. Vi var ett stort gäng samlade för valvaka på partikansliet på Vasagatan i Stockholm. DN, SvD, Sveriges radio, Aftonbladet och kanske ytterligare någon från media var med. Stämningen var god. Jag var ganska övertygad om att vi skulle få över 5 procent, möjligen 6 och förklarade på ett övertygande sätt för media, varför det borde bli så. Så kom resultatet av vallokalsundersökningen. Den gav oss 3,6 procent!
Därmed gick ridån ner för Junilistan för den här gången. Visst var det möjligt att rösträkningen skulle ge oss mer än så, men det var inte sannolikt. Och mycket riktigt. Ett tag hade vi 4 procent, men sedan sjönk det tillbaka igen. När jag nu efter midnatt har kommit hem från medverkan i Sveriges radios valvaka, är vi tillbaka på 3,6 procent.
Varför hade jag så fel i min prognos alldeles före sanningens minut? Jo, jag utgick från det enkla matematiska sambandet att när opinionsmätningarna visade en tydlig uppgång under de sista två veckorna före valet, så hade vi rimligen stöd av 5-6 procent av dem som svarade de sista två dagarna, dvs. fram till i torsdags. Om väljarna inte ändrade sig under fredag-söndag, borde vi alltså få bortåt 5-6 procent redan av detta skäl. Därtill kommer att de som säger att de skall rösta på Junilistan kan antas ha högre röstbenägenhet än de som säger att de skall rösta på de vanliga riksdagspartierna.
När vi kom in i EU-parlamentet för fem år sedan var det just det som hände. Vi hade en brant uppgång i opinionsmätningarna de sista två veckorna och fick 5,5 procent i den mätning som avslutades torsdagen före valdagen. Eftersom detta betydde att vi låg på 7-8 procent på torsdagen och högre röstbenägenhet gav en större andel av de faktiskt avgivna rösterna blev det 14,5 procent den gången.
Så gick det alltså inte nu. Vi fick bara ungefär den andel som den sista opinionsmätningen angav för sista veckans genomsnitt. Varför? Det mest troliga är att den sista opinionsmätningen gav för högt värde. Mätningarna är svåra att göra i EU-val. Det kan också vara så att Junilistan har hunnit bli ett mera etablerat parti. Fler av de tillfrågade än tidigare känner till Junilistan, gillar den och säger att de skall rösta på den, men de är inte längre lika tydligt upproriska och engagerade och går därför inte och röstar i samma utsträckning som 2004.
En annan förklaring skulle kunna tänkas vara att FI blommade upp de sista dagarna och kunde publicera jätteannonser med den karismatiska Gudrun Schyman bild. FI fick någon procentenhet mer i valet än i de sista opinionsmätningarna och de rösterna togs sannolikt från vänsterpartiet och Junilistan. (Observera att jag inte har någon invändning mot detta, om det skulle vara en viktig förklaring. Det är fri konkurrens om väljarnas röster.) Men det kan inte förklara någon nämnvärd del av Junilistans röstbortfall. Det var nog mätfel i sista mätningen.
En helt annan och mycket viktigare fråga är varför Junilistan fick 3,6 procent nu mot 14,5 för fem år sedan, en nedgång med 10 procentenheter. Jag tror vi kan visa att vi har följt vårt mandat från väljarna i vårt arbete i Bryssel och att vi har varit mycket aktiva där jämfört med andra parlamentariker. Där ligger det inte.
Däremot fanns det nog en känsla av att Junilistan inte har kunnat stoppa maktförskjutningen till Bryssel, fusket och slöseriet. Det fortgår ju. Det krävs många fler EU-kritiker i EU-parlamentet och i de nationella parlamenten för att stoppa och vända den processen. Och framför allt hade vi inte den fräschör, det nyhetens behag, som stod som en aura runt Junilistan i valet 2004. Den auran hade Piratpartiet den här gången.
Slutligen har vi problemet att Junilistan bara finns i EU-parlamentet. Medierna bryr sig inte om EU-parlamentet utom när det är EU-parlamentsval. EU-nyheter kommer från kommissionen och rådet. Därför syns inte Junilistan nämnvärt i fem år och så, plötsligt, skall vi försöka visa upp oss i en två veckors valkampanj vart femte år.
Slutsats? I oktober har Junilistan sin stämma. Då skall vi utvärdera verksamheten och besluta oss för hur vi skall arbeta i framtiden. Före dess skall vi ha en rejäl debatt om de frågorna via nätet. Försvaret av den nationella demokratin måste fortsätta.
Men då måste vi bestämma oss. Går det att bara finnas i EU-parlamentet? Och om vi måste finnas i riksdagen också, måste vi ju ha ett heltäckande program för all annan politik också. Men då kan vi ju inte vara tvärpolitiska som nu. Alltså?
Nils Lundgren
söndag 7 juni 2009
lördag 6 juni 2009
Junilistan 3,8 procent; nu kommer vi
Äntligen!
Junilistan får 3,8 procent i TV4:s opinonsmätning som gjordes fram t o m den 5 juni. Det är en dramatisk uppgång jämfört med en vecka tidigare. Varför blir det så? Ja, jag har hela tiden påpekat att Junilistan inte har till uppgift att försöka få väljarna att ändra uppfattning om EU. Två tredjedelar tycker som Junilistan:
- Ja till Europa – nej till EU-staten
- Ja till ett frihetens Europa, nej till centralisering och byråkrati
- Ja till miljösamarbete – nej till militärt samarbete
Vårt problem är bara att lyckas nå fram till denna väljarmajoritet och påminna dem om att, eftersom de tycker som Junilistan, skall de rösta på Junilistan. EU-frågor och framför allt EU-parlamentet diskuteras i stort sett inte utom strax före EU-parlamentsval. Därför kommer Junilistan på slutet när våra frågor kommer upp på dagordningen.
Notera att om vi har en brant uppgång sedan en vecka tidigare, så låg vi rimligen på 4-6 procent bland dem som frågades i onsdags och torsdags. Så gick det förra gången. Detta kan gå mycket bra.
Junilistan får 3,8 procent i TV4:s opinonsmätning som gjordes fram t o m den 5 juni. Det är en dramatisk uppgång jämfört med en vecka tidigare. Varför blir det så? Ja, jag har hela tiden påpekat att Junilistan inte har till uppgift att försöka få väljarna att ändra uppfattning om EU. Två tredjedelar tycker som Junilistan:
- Ja till Europa – nej till EU-staten
- Ja till ett frihetens Europa, nej till centralisering och byråkrati
- Ja till miljösamarbete – nej till militärt samarbete
Vårt problem är bara att lyckas nå fram till denna väljarmajoritet och påminna dem om att, eftersom de tycker som Junilistan, skall de rösta på Junilistan. EU-frågor och framför allt EU-parlamentet diskuteras i stort sett inte utom strax före EU-parlamentsval. Därför kommer Junilistan på slutet när våra frågor kommer upp på dagordningen.
Notera att om vi har en brant uppgång sedan en vecka tidigare, så låg vi rimligen på 4-6 procent bland dem som frågades i onsdags och torsdags. Så gick det förra gången. Detta kan gå mycket bra.
torsdag 4 juni 2009
Lissabonfördraget - ett historiskt bedrägeri
En författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, är statsrättliga dokument som fastslår principerna för hur ett land styres. De av mina vänner som är mer eller mindre yrkespolitiker är alla eniga om att författningsfrågor är omöjliga valfrågor. Väljarna bryr sig inte. De vill veta hur det blir med skolan, skatterna, vården, försvaret och brottsligheten. Det är därför man bör folkomrösta om författningar. Det är egentligen bara då som man mobilisera och koncentrera medborgarnas intresse på den hyperviktiga frågan om hur landet skall styras.
Några länder har också med framgång folkomröstat om förslag till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna folkomröstade om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2005. Det var föredömligt intensiva valkampanjer, valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Och det blev rungande nej!
Avsiktligt vilseledande
Som bekant ledde detta till ett historiskt unikt bedrägeri. Det europeiska politiska etablissemanget insåg att det inte skulle gå att få igenom förslaget om en europeisk superstat om ett eller flera folk fick chansen att folkomrösta om det. Varje lands regering fick därför möjlighet att påverka formuleringarna så att de hemmavid skulle kunna hävda att detta förslag inte krävde folkomröstning enligt det egna landets egen författning. Under tysk ledning gjordes den ursprungliga fördragstexten om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt.
Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under falsk flagg. Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing som hade lett framtagningen av den första varianten och EU-kommissionären för demokrati, Margot Wallström, konstaterade båda belåtet att det var samma fördrag.
Dubbel tunga
Men sedan gällde det att kunna tala med dubbel tunga. I Spanien måste man hävda att detta var samma fördrag och att spanska folket alltså inte behövde folkomrösta igen. I Frankrike och Nederländerna måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning. Eftersom labourpartiet i Storbritannien hade lovat folkomröstning i valkampanjen inför parlamentsvalet 2005, måste man där få igenom lagom många små förändringar i formuleringarna för att kunna hävda att detta var ett annat fördrag som hade utformats enligt Storbritanniens önskemål så att det inte längre krävde folkomröstning.
Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige fastslogs däremot att fördraget inte ändrade vårt styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla med sanningen.
Dessa rebelliska kelter!
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Brysseletablissemanget. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta kommer att ske i oktober i år.
Under tiden har den tyska författningsdomstolen begrundat om Lissabonfördraget är förenligt med den tyska författningen. Naturligtvis kommer de oförvitliga juristerna så småningom att komma till den slutsatsen, men det är uppenbarligen besvärligt och måste få ta tid. Inte heller Tjeckien och Polen har kommit fram till att ratificera Lissabonfördraget. Så finns det hopp för motståndarna till en europeisk superstat?
Ja, faktiskt finns det ett litet utrymme för hopp och som alltid är det den brittiska bulldoggen som kan rädda Europa. Det konservativa partiet under David Cameron har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan kommer britterna att säga nej.
En möjlig tidtabell
Så hur ser tidtabellen ut? Irland folkomröstar i oktober med 95 procents sannolikhet. Om de säger nej är saken klar. Då faller fördraget. Det finns ändå vissa gränser för hur etablissemanget kan dribbla med lagar, etiska principer och västerländsk rättskänsla. Men om det blir ja, vilket är troligt, eftersom Bryssel nu i praktiken finansierar jakampanjen och kommer med diverse lockbeten, ser det ändå mörkt ut. Den tyska författningsdomstolen vågar inte hindra att Lissabonfördraget träder i kraft från den 1 januari 2010. Och Tjeckien och Polen, eller snarare de båda ländernas presidenter, kommer inte heller att våga fördröja sin ratificering förbi årsskiftet.
Eftersom Gordon Brown inte behöver utlysa nyval förrän i maj 2010 är det troligaste därför att Lissabonfördraget hinner träda i kraft innan tories fått regeringsmakten. Då har grunden lagts för Europas förenta stater genom smarta manövrar och bedrägerier.
Men ett litet hopp finns det. Om bara några timmar har britterna röstat i EU-valet. Det blir sannolikt en katastrof för labour och Gordon Brown faller sannolikt som partiledare. Om katastrofen är tillräckligt enorm kan nyval drivas fram redan i sommar eller i höst. The Economist förespråkar nyval redan i höst i det nummer som kommer i morgon och många andra kommer att kräva nyval nu. Då vinner tories och utlyser folkomröstning. Då faller Lissabonfördraget också. Jag håller tummarna.
Nils Lundgren
PS. Ett grundläggande syfte med en demokratisk författning är att se till att de politiker som valts inte alltför lätt ska kunna driva igenom politiska beslut. Det skall krävas nyval, folkomröstning eller mycket stora majoriteter i det sittande parlamentet för systemförändringar. Men Lissabonfördraget är uttryckligen till för att effektivisera beslutsfattandet, dvs. att säkerställa att beslut kan fattas på löpande band. En fransk ämbetsmannasyn präglar förslaget. Folken måste kunna köras över just på det sätt som Lissabonfördraget drivs igenom. Ach Europa! DS
Några länder har också med framgång folkomröstat om förslag till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna folkomröstade om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2005. Det var föredömligt intensiva valkampanjer, valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Och det blev rungande nej!
Avsiktligt vilseledande
Som bekant ledde detta till ett historiskt unikt bedrägeri. Det europeiska politiska etablissemanget insåg att det inte skulle gå att få igenom förslaget om en europeisk superstat om ett eller flera folk fick chansen att folkomrösta om det. Varje lands regering fick därför möjlighet att påverka formuleringarna så att de hemmavid skulle kunna hävda att detta förslag inte krävde folkomröstning enligt det egna landets egen författning. Under tysk ledning gjordes den ursprungliga fördragstexten om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt.
Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under falsk flagg. Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing som hade lett framtagningen av den första varianten och EU-kommissionären för demokrati, Margot Wallström, konstaterade båda belåtet att det var samma fördrag.
Dubbel tunga
Men sedan gällde det att kunna tala med dubbel tunga. I Spanien måste man hävda att detta var samma fördrag och att spanska folket alltså inte behövde folkomrösta igen. I Frankrike och Nederländerna måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning. Eftersom labourpartiet i Storbritannien hade lovat folkomröstning i valkampanjen inför parlamentsvalet 2005, måste man där få igenom lagom många små förändringar i formuleringarna för att kunna hävda att detta var ett annat fördrag som hade utformats enligt Storbritanniens önskemål så att det inte längre krävde folkomröstning.
Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige fastslogs däremot att fördraget inte ändrade vårt styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla med sanningen.
Dessa rebelliska kelter!
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Brysseletablissemanget. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta kommer att ske i oktober i år.
Under tiden har den tyska författningsdomstolen begrundat om Lissabonfördraget är förenligt med den tyska författningen. Naturligtvis kommer de oförvitliga juristerna så småningom att komma till den slutsatsen, men det är uppenbarligen besvärligt och måste få ta tid. Inte heller Tjeckien och Polen har kommit fram till att ratificera Lissabonfördraget. Så finns det hopp för motståndarna till en europeisk superstat?
Ja, faktiskt finns det ett litet utrymme för hopp och som alltid är det den brittiska bulldoggen som kan rädda Europa. Det konservativa partiet under David Cameron har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan kommer britterna att säga nej.
En möjlig tidtabell
Så hur ser tidtabellen ut? Irland folkomröstar i oktober med 95 procents sannolikhet. Om de säger nej är saken klar. Då faller fördraget. Det finns ändå vissa gränser för hur etablissemanget kan dribbla med lagar, etiska principer och västerländsk rättskänsla. Men om det blir ja, vilket är troligt, eftersom Bryssel nu i praktiken finansierar jakampanjen och kommer med diverse lockbeten, ser det ändå mörkt ut. Den tyska författningsdomstolen vågar inte hindra att Lissabonfördraget träder i kraft från den 1 januari 2010. Och Tjeckien och Polen, eller snarare de båda ländernas presidenter, kommer inte heller att våga fördröja sin ratificering förbi årsskiftet.
Eftersom Gordon Brown inte behöver utlysa nyval förrän i maj 2010 är det troligaste därför att Lissabonfördraget hinner träda i kraft innan tories fått regeringsmakten. Då har grunden lagts för Europas förenta stater genom smarta manövrar och bedrägerier.
Men ett litet hopp finns det. Om bara några timmar har britterna röstat i EU-valet. Det blir sannolikt en katastrof för labour och Gordon Brown faller sannolikt som partiledare. Om katastrofen är tillräckligt enorm kan nyval drivas fram redan i sommar eller i höst. The Economist förespråkar nyval redan i höst i det nummer som kommer i morgon och många andra kommer att kräva nyval nu. Då vinner tories och utlyser folkomröstning. Då faller Lissabonfördraget också. Jag håller tummarna.
Nils Lundgren
PS. Ett grundläggande syfte med en demokratisk författning är att se till att de politiker som valts inte alltför lätt ska kunna driva igenom politiska beslut. Det skall krävas nyval, folkomröstning eller mycket stora majoriteter i det sittande parlamentet för systemförändringar. Men Lissabonfördraget är uttryckligen till för att effektivisera beslutsfattandet, dvs. att säkerställa att beslut kan fattas på löpande band. En fransk ämbetsmannasyn präglar förslaget. Folken måste kunna köras över just på det sätt som Lissabonfördraget drivs igenom. Ach Europa! DS
onsdag 3 juni 2009
EU för fredens skull?
EU för fredens skull?
Att EU är bra för freden är ett argument som har blivit sakrosankt i EU-debatten. När EU-kramaren hamnar i underläge går det alltid bra att med högtidlig min och litet extra timbre i stämman konstatera att EU har skapat fred i Europa efter århundraden av blodiga krig och att detta är det helt överskuggande argumentet. Därför måste vi säga ja och amen till fortsatt överföring av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel.
Margot Wallströms förlöpning
En verklig förlöpning längs det spåret gjorde Margot Wallström sig skyldig till i maj 2005. Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag med kraftigt ökad överstatlighet i EU var framlagt och skulle komma att förkastas i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna ett par veckor senare med stora majoriteter.
Margot Wallström höll då ett famöst tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien där hon påstod att de som talade mot det konstitutionella fördraget i praktiken stödde en återgång till ett Europa med nazistiska koncentrationsläger. Så här sa hon: "Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder".
Margot Wallström ångrade sig och hoppade över denna passus när hon framförde talet, men den fanns med i den version som hade lagts ut på kommissionens hemsida och delats ut till journalister i förväg. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt krävde hennes avgång liksom flera brittiska konservativa. Så går det till i EU:s sjangtila salar.
Som goda västerländskt kritiska demokrater bör vi ständigt syna fredsargumentet i sömmarna, trots den ilska man väcker i EU-etablissemanget.
Litet sant är det
Enligt min mening håller det i två avseenden.
För det första. Det är säkert så att det europeiska integrationsprojektet under femtio- och sextiotalet hjälpte till att skapa förtroende och föra samman Frankrike och andra länder med det Tyskland som anföll och ockuperade dem under andra världskriget. Men rädslan för det kommunistiska Sovjetunionen var nog minst lika viktig för att skapa sammanhållning i Västeuropa.
För det andra. Tack vare EU-medlemskapet får de central- och östeuropeiska länder som gjort och gör sig fria från det ryska väldet en snabbare inskolning för att bli demokratiska rättsstater som följer internationella spelregler.
Men ingen av dessa två argumentationlinjer innebär att EU måste fortsätta att utvecklas mot mera överstatlighet. De håller utmärkt med ett EU som förblir i huvudsak mellanstatligt och begränsar samarbetet till den fria marknaden, miljöfrågor och mänskliga rättigheter.
Men i stort sett inte
I två andra avseenden håller fredsargumentationen inte.
För det första. Föreställningen att krig uppkommer genom motsättningar mellan självständiga demokratiska nationalstater är felaktig. Det finns egentligen inga exempel på att demokratiska nationer någonsin har gått i krig med varandra. Dessutom är krig mellan ”odemokratiska” nationalstater inte heller vanliga i vår tid. Det överväldigande antalet krig som har utkämpats under de senaste årtiondena är inbördeskrig, krig inom länder eller unioner. Man behöver bara tänka på Jugoslavien, Indonesien, Sudan, Somalia, Afghanistan, Kongo och Rwanda. Det är fråga om krig inom politiska enheter med gemensam valuta och gemensamt politiskt styre.
Föreställningen att EU behövs idag för att hindra Frankrike och Tyskland från att gå i krig med varandra är därtill helt grotesk. Balkanisering i meningen uppsplittring av en region på många små länder ter sig snarast fredsbevarande. Nu när Slovenien, Kroatien, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo är självständiga länder, börjar det bli fredligt på Balkan.
Ett av de mest balkaniserade områdena vi kan hitta är Norden, där 25 miljoner människor är uppsplittrade på fem suveräna nationalstater och därtill ett antal autonoma regioner som Åland, Färöarna och Grönland. Den som påstår att de nordiska länderna måste skapa en union med överstatligt styre för att hindra krig, gör sig naturligtvis helt löjlig.
För det andra. EU utvecklas nu snabbt mot en superstat. Med Lissabonfördraget, som den europeiska makteliten avser att driva igenom med alla medel, får vi en stat ledd av en president, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som snabbt skall upprusta militärt, med en gemensam diplomatkår och med gemensam valuta. Eurokrisen tvingar nu dessutom fram en gemensam skattepolitik. Detta betyder att EU nu utvecklas till en superstat av amerikansk typ. Detta går inte att prata bort. Om något går som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka, så är det helt enkelt … just det, en anka.
Och EU är inom kort en superstat, om de europeiska folken stoppar utvecklingen.
Orwells 1984 håller på att förverkligas
Orwells tre supermakter, Oceanien, Eurasien och Ostasien, dvs. USA, EU och Kina, kommer nu att växelvis alliera sig med och mot varandra, knyta förbund med Indien, Ryssland och Brasilien och kämpa om intressesfärer och naturtillgångar i Afrika, Centralasien och Arktis. Supermakter dras in i nästan alla ekonomiska och militära konflikter jorden runt. De är inte fredsbevarande. Medborgare i supermakter kan därför räkna med att vara indragna i alla konflikter som uppkommer i världen.
Det sprids nu i Europa en propaganda som går ut på att EU blir den goda supermakten, som ställer upp för frihet, fred och rättvisa runtom i världen. Men en supermakt är en supermakt. Det finns inget skäl att tro att den europeiska makteliten skulle komma att visa sig bestå av goda rättänkande kvinnor och män som styr allt till det bästa. När EU-superstaten talar med en röst på världsarenan kommer den att låta som andra superstater. Det blir inte bergspredikan, det blir inte frihet, jämlikhet och broderskap.
EU hade gått in i Irak
Många tror att ett EU med gemensam utrikespolitik skulle ha sagt nej till eller rentav hindrat USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men vi vet att invasionen stöddes av fyra stora EU-länder, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen och av en mängd mindre, t ex Nederländerna, Danmark och ett stort antal centraleuropeiska länder. Det mesta pekar på att om Sarkozy redan hade varit president, hade även Frankrike varit med i denna koalition av de villiga. Hade vi haft en genuint gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU, hade därför Sverige som en av 27 delstater varit indragen i Irakkriget precis som Minnesota.
Världen blir farligare ju mer den domineras av tre supermakter i ständig konflikt med varandra.
Att EU är bra för freden är ett argument som har blivit sakrosankt i EU-debatten. När EU-kramaren hamnar i underläge går det alltid bra att med högtidlig min och litet extra timbre i stämman konstatera att EU har skapat fred i Europa efter århundraden av blodiga krig och att detta är det helt överskuggande argumentet. Därför måste vi säga ja och amen till fortsatt överföring av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel.
Margot Wallströms förlöpning
En verklig förlöpning längs det spåret gjorde Margot Wallström sig skyldig till i maj 2005. Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag med kraftigt ökad överstatlighet i EU var framlagt och skulle komma att förkastas i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna ett par veckor senare med stora majoriteter.
Margot Wallström höll då ett famöst tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien där hon påstod att de som talade mot det konstitutionella fördraget i praktiken stödde en återgång till ett Europa med nazistiska koncentrationsläger. Så här sa hon: "Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder".
Margot Wallström ångrade sig och hoppade över denna passus när hon framförde talet, men den fanns med i den version som hade lagts ut på kommissionens hemsida och delats ut till journalister i förväg. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt krävde hennes avgång liksom flera brittiska konservativa. Så går det till i EU:s sjangtila salar.
Som goda västerländskt kritiska demokrater bör vi ständigt syna fredsargumentet i sömmarna, trots den ilska man väcker i EU-etablissemanget.
Litet sant är det
Enligt min mening håller det i två avseenden.
För det första. Det är säkert så att det europeiska integrationsprojektet under femtio- och sextiotalet hjälpte till att skapa förtroende och föra samman Frankrike och andra länder med det Tyskland som anföll och ockuperade dem under andra världskriget. Men rädslan för det kommunistiska Sovjetunionen var nog minst lika viktig för att skapa sammanhållning i Västeuropa.
För det andra. Tack vare EU-medlemskapet får de central- och östeuropeiska länder som gjort och gör sig fria från det ryska väldet en snabbare inskolning för att bli demokratiska rättsstater som följer internationella spelregler.
Men ingen av dessa två argumentationlinjer innebär att EU måste fortsätta att utvecklas mot mera överstatlighet. De håller utmärkt med ett EU som förblir i huvudsak mellanstatligt och begränsar samarbetet till den fria marknaden, miljöfrågor och mänskliga rättigheter.
Men i stort sett inte
I två andra avseenden håller fredsargumentationen inte.
För det första. Föreställningen att krig uppkommer genom motsättningar mellan självständiga demokratiska nationalstater är felaktig. Det finns egentligen inga exempel på att demokratiska nationer någonsin har gått i krig med varandra. Dessutom är krig mellan ”odemokratiska” nationalstater inte heller vanliga i vår tid. Det överväldigande antalet krig som har utkämpats under de senaste årtiondena är inbördeskrig, krig inom länder eller unioner. Man behöver bara tänka på Jugoslavien, Indonesien, Sudan, Somalia, Afghanistan, Kongo och Rwanda. Det är fråga om krig inom politiska enheter med gemensam valuta och gemensamt politiskt styre.
Föreställningen att EU behövs idag för att hindra Frankrike och Tyskland från att gå i krig med varandra är därtill helt grotesk. Balkanisering i meningen uppsplittring av en region på många små länder ter sig snarast fredsbevarande. Nu när Slovenien, Kroatien, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo är självständiga länder, börjar det bli fredligt på Balkan.
Ett av de mest balkaniserade områdena vi kan hitta är Norden, där 25 miljoner människor är uppsplittrade på fem suveräna nationalstater och därtill ett antal autonoma regioner som Åland, Färöarna och Grönland. Den som påstår att de nordiska länderna måste skapa en union med överstatligt styre för att hindra krig, gör sig naturligtvis helt löjlig.
För det andra. EU utvecklas nu snabbt mot en superstat. Med Lissabonfördraget, som den europeiska makteliten avser att driva igenom med alla medel, får vi en stat ledd av en president, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som snabbt skall upprusta militärt, med en gemensam diplomatkår och med gemensam valuta. Eurokrisen tvingar nu dessutom fram en gemensam skattepolitik. Detta betyder att EU nu utvecklas till en superstat av amerikansk typ. Detta går inte att prata bort. Om något går som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka, så är det helt enkelt … just det, en anka.
Och EU är inom kort en superstat, om de europeiska folken stoppar utvecklingen.
Orwells 1984 håller på att förverkligas
Orwells tre supermakter, Oceanien, Eurasien och Ostasien, dvs. USA, EU och Kina, kommer nu att växelvis alliera sig med och mot varandra, knyta förbund med Indien, Ryssland och Brasilien och kämpa om intressesfärer och naturtillgångar i Afrika, Centralasien och Arktis. Supermakter dras in i nästan alla ekonomiska och militära konflikter jorden runt. De är inte fredsbevarande. Medborgare i supermakter kan därför räkna med att vara indragna i alla konflikter som uppkommer i världen.
Det sprids nu i Europa en propaganda som går ut på att EU blir den goda supermakten, som ställer upp för frihet, fred och rättvisa runtom i världen. Men en supermakt är en supermakt. Det finns inget skäl att tro att den europeiska makteliten skulle komma att visa sig bestå av goda rättänkande kvinnor och män som styr allt till det bästa. När EU-superstaten talar med en röst på världsarenan kommer den att låta som andra superstater. Det blir inte bergspredikan, det blir inte frihet, jämlikhet och broderskap.
EU hade gått in i Irak
Många tror att ett EU med gemensam utrikespolitik skulle ha sagt nej till eller rentav hindrat USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men vi vet att invasionen stöddes av fyra stora EU-länder, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen och av en mängd mindre, t ex Nederländerna, Danmark och ett stort antal centraleuropeiska länder. Det mesta pekar på att om Sarkozy redan hade varit president, hade även Frankrike varit med i denna koalition av de villiga. Hade vi haft en genuint gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU, hade därför Sverige som en av 27 delstater varit indragen i Irakkriget precis som Minnesota.
Världen blir farligare ju mer den domineras av tre supermakter i ständig konflikt med varandra.
tisdag 2 juni 2009
Det ska fan vara litterär och intervju med Hjalmar Branting
Det ska fan vara litterär
Rubriken i min blogg den 30 maj var: Det ska fan vara EU-kritiker. En läsare uppfattade mittenordet (f-n) som en grov svordom och antog att det berodde på bristande ordförråd.
Förklaringen är naturligtvis är att rubriken är en travesti på ett berömt citat från August Blanches komedi ”Ett resande teatersällskap” från 1848, ett citat som i original löd: ”Det ska fan vara teaterdirektör”. Jag vågar hävda att varken August Blanche eller jag utmärks av ett torftigt ordförråd. Litterära citat pekar kanske snarare på motsatsen. Jag använder aldrig svordomar i mitt skrivande och absolut inte när jag skriver å Junilistans vägnar. Nån dj-a ordning får det vara i ett parti!
En intervju med riksdagsman Hjalmar Branting i Fäderneslandet år 1902
JFL Journalisten
HB Hjalmar Branting
JFL: Jag ber att få tacka riksdagsman Branting för att han ställer upp i denna intervju. Hr Branting har nu suttit som ensam socialdemokrat i två mandatperioder. En naturlig första fråga är: vad har hr Branting uträttat i riksdagen under dessa sex år?
HB: Jag har fäst riksdagens och därmed medborgarnas uppmärksamhet på vikten av att förbättra arbetarnas villkor och talat mot försök att lagstifta mot fackföreningsrörelsen. Och jag har pläderat för allmän och lika rösträtt i landet.
JFL: Men detta har väl knappast haft några effekter? Hr Branting har ju bara haft en röst. Det liberala samlingspartiet och de olika högergrupperna ha ju den faktiska makten i riksdagen och styr därmed indirekt riket.
HB: Som riksdagsman utövar man sitt inflytande inte bara genom att lyckas få en majoritet i riksdagen för konkreta beslut. Redan det faktum att jag har kommit in i riksdagen har påverkat övriga partier och fraktioner att ta hänsyn till de frågor jag nämnde, enär de känna att folkviljan är annorlunda än den politiska elitens och att detta kan komma att hota deras maktställning.
JFL: Men hr Branting kom ju in riksdagen genom en tillfällighet. Det var ju därför att liberalerna lät hr Branting väljas in på en liberal valsedel. Det är väl föga troligt att detta kommer att upprepas. Innebär inte detta att socialdemokraterna komma att hamna utanför riksdagen vid valet i år?
HB: Det ter sig sannolikt att väljarna, framför allt de som känna för arbetarfrågan, komma att inse att arbetarna måste bli representerade i riksdagen för att rikets styre skall kunna bevara sin legitimitet. Därför komma allt flera att rösta på socialdemokraterna.
JFL: Men är det inte sannolikt att väljarna, de som hava rösträtt, komma att betrakta en röst på socialdemokraterna som bortkastad, då det är de stora grupperna som tar alla beslut.
HB: Väljarna inse nog att det är rimligare och mera ansvarskännande att rösta för det de tror på än att rösta på partier och grupperingar som just nu har makten men som inte komma att handla i folkflertalets intresse.
JFL: Så hr Branting känner sig övertygad om att socialdemokraterna hava framtiden för sig, trots att de ännu inte kunnat värva röster för sin sak?
HB: Det är min fasta övertygelse att våra värderingar, folkflertalets, efter hand komma att få genomslag även i de allmänna valen och därmed leda till stora förändringar i det svenska samhället.
Och hur gick det?
Antal socialdemokrater i riksdagens andra kammare; totalt 230 ledamöter
1896 1
1899 1
1902 4
1903 13
1908 34
1911 64
1914 72
1921 110
Så kan det gå!
Nils Lundgren
Rubriken i min blogg den 30 maj var: Det ska fan vara EU-kritiker. En läsare uppfattade mittenordet (f-n) som en grov svordom och antog att det berodde på bristande ordförråd.
Förklaringen är naturligtvis är att rubriken är en travesti på ett berömt citat från August Blanches komedi ”Ett resande teatersällskap” från 1848, ett citat som i original löd: ”Det ska fan vara teaterdirektör”. Jag vågar hävda att varken August Blanche eller jag utmärks av ett torftigt ordförråd. Litterära citat pekar kanske snarare på motsatsen. Jag använder aldrig svordomar i mitt skrivande och absolut inte när jag skriver å Junilistans vägnar. Nån dj-a ordning får det vara i ett parti!
En intervju med riksdagsman Hjalmar Branting i Fäderneslandet år 1902
JFL Journalisten
HB Hjalmar Branting
JFL: Jag ber att få tacka riksdagsman Branting för att han ställer upp i denna intervju. Hr Branting har nu suttit som ensam socialdemokrat i två mandatperioder. En naturlig första fråga är: vad har hr Branting uträttat i riksdagen under dessa sex år?
HB: Jag har fäst riksdagens och därmed medborgarnas uppmärksamhet på vikten av att förbättra arbetarnas villkor och talat mot försök att lagstifta mot fackföreningsrörelsen. Och jag har pläderat för allmän och lika rösträtt i landet.
JFL: Men detta har väl knappast haft några effekter? Hr Branting har ju bara haft en röst. Det liberala samlingspartiet och de olika högergrupperna ha ju den faktiska makten i riksdagen och styr därmed indirekt riket.
HB: Som riksdagsman utövar man sitt inflytande inte bara genom att lyckas få en majoritet i riksdagen för konkreta beslut. Redan det faktum att jag har kommit in i riksdagen har påverkat övriga partier och fraktioner att ta hänsyn till de frågor jag nämnde, enär de känna att folkviljan är annorlunda än den politiska elitens och att detta kan komma att hota deras maktställning.
JFL: Men hr Branting kom ju in riksdagen genom en tillfällighet. Det var ju därför att liberalerna lät hr Branting väljas in på en liberal valsedel. Det är väl föga troligt att detta kommer att upprepas. Innebär inte detta att socialdemokraterna komma att hamna utanför riksdagen vid valet i år?
HB: Det ter sig sannolikt att väljarna, framför allt de som känna för arbetarfrågan, komma att inse att arbetarna måste bli representerade i riksdagen för att rikets styre skall kunna bevara sin legitimitet. Därför komma allt flera att rösta på socialdemokraterna.
JFL: Men är det inte sannolikt att väljarna, de som hava rösträtt, komma att betrakta en röst på socialdemokraterna som bortkastad, då det är de stora grupperna som tar alla beslut.
HB: Väljarna inse nog att det är rimligare och mera ansvarskännande att rösta för det de tror på än att rösta på partier och grupperingar som just nu har makten men som inte komma att handla i folkflertalets intresse.
JFL: Så hr Branting känner sig övertygad om att socialdemokraterna hava framtiden för sig, trots att de ännu inte kunnat värva röster för sin sak?
HB: Det är min fasta övertygelse att våra värderingar, folkflertalets, efter hand komma att få genomslag även i de allmänna valen och därmed leda till stora förändringar i det svenska samhället.
Och hur gick det?
Antal socialdemokrater i riksdagens andra kammare; totalt 230 ledamöter
1896 1
1899 1
1902 4
1903 13
1908 34
1911 64
1914 72
1921 110
Så kan det gå!
Nils Lundgren
måndag 1 juni 2009
Makten i EU-parlamentet
Makten i EU-parlamentet…
kan ses från flera olika håll. Det sägs ofta, och med rätta, att EU-parlamentet som började som en tandlös diskussionsklubb år 1979 har fått allt mera makt över EU-besluten genom successiva ändringar av fördragen. Och det är fullt klart att det nya s k Lissabonfördraget som EU-etablissemanget avser att driva igenom so oder so kommer att ge parlamentet ännu mera makt.
Det man glömmer bort att säga och som statsvetarna talar om förbluffande lågmält är att den makten i huvudsak tas från de nationella parlamenten. Om detta förstärker demokratin beror på om de beslut som flyttas är svåra att hantera på nationell nivå. Det vi kan se är dock att beslut av alla slag tas från de nationella parlamenten och centraliseras till EU. Därmed minskar möjligheterna att faktiskt utkräva politiskt ansvar. Makten glider bort från folken och hamnar hos etablissemanget i Bryssel.
En annan maktfråga som är uppe nu i valkampanjen är om man får mera makt om man tillhör en stor grupp i EU-parlamentet i stället för en liten. Det hävdar naturligt nog moderater och socialdemokrater som sitter i de två största grupperna. Men det är inte alls självklart. Det som är självklart är att en stor grupp har större politiskt inflytande än en liten. Det vore verkligen djupt odemokratiskt om så inte vore fallet. En stor grupp är ju stor därför att det står många väljare bakom den. Men frågan är om fyra svenska moderater får mera makt genom att sitta i den konservativa gruppen med över 289 ledamöter jämfört med att sitta i en liten grupp som t ex Unionen för nationernas Europa med bara drygt 40.
Jag tror vi kan räkna med att fyra moderater från Sverige har mycket litet inflytande över den konservativa gruppens ställningstaganden och därtill oftast hindras att gå emot gruppen. Däremot har vi två från Junilistan inga som helst problem med att ta ställning i enlighet med vårt mandat oavsett vad övriga ledamöter tycker i den lilla IND/DEM-gruppen som vi har tillhört. Där är de ingående partierna fria att ta ställning i alla frågor utom två. De måste gå emot Lissabonfördraget och de måste alltid ställa upp helhjärtat för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det blir sannolikt mera genomslag för den politik man är vald på om man kan verka för den utan restriktioner. Och det är viktigt att man ordnar in sig i parlamentet så att man inte tvingas svika sina väljare för att lyda sin gruppledning.
Junilistan har kunnat tala för sina väljare utan begränsningar i fem år.
Nils Lundgren
kan ses från flera olika håll. Det sägs ofta, och med rätta, att EU-parlamentet som började som en tandlös diskussionsklubb år 1979 har fått allt mera makt över EU-besluten genom successiva ändringar av fördragen. Och det är fullt klart att det nya s k Lissabonfördraget som EU-etablissemanget avser att driva igenom so oder so kommer att ge parlamentet ännu mera makt.
Det man glömmer bort att säga och som statsvetarna talar om förbluffande lågmält är att den makten i huvudsak tas från de nationella parlamenten. Om detta förstärker demokratin beror på om de beslut som flyttas är svåra att hantera på nationell nivå. Det vi kan se är dock att beslut av alla slag tas från de nationella parlamenten och centraliseras till EU. Därmed minskar möjligheterna att faktiskt utkräva politiskt ansvar. Makten glider bort från folken och hamnar hos etablissemanget i Bryssel.
En annan maktfråga som är uppe nu i valkampanjen är om man får mera makt om man tillhör en stor grupp i EU-parlamentet i stället för en liten. Det hävdar naturligt nog moderater och socialdemokrater som sitter i de två största grupperna. Men det är inte alls självklart. Det som är självklart är att en stor grupp har större politiskt inflytande än en liten. Det vore verkligen djupt odemokratiskt om så inte vore fallet. En stor grupp är ju stor därför att det står många väljare bakom den. Men frågan är om fyra svenska moderater får mera makt genom att sitta i den konservativa gruppen med över 289 ledamöter jämfört med att sitta i en liten grupp som t ex Unionen för nationernas Europa med bara drygt 40.
Jag tror vi kan räkna med att fyra moderater från Sverige har mycket litet inflytande över den konservativa gruppens ställningstaganden och därtill oftast hindras att gå emot gruppen. Däremot har vi två från Junilistan inga som helst problem med att ta ställning i enlighet med vårt mandat oavsett vad övriga ledamöter tycker i den lilla IND/DEM-gruppen som vi har tillhört. Där är de ingående partierna fria att ta ställning i alla frågor utom två. De måste gå emot Lissabonfördraget och de måste alltid ställa upp helhjärtat för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det blir sannolikt mera genomslag för den politik man är vald på om man kan verka för den utan restriktioner. Och det är viktigt att man ordnar in sig i parlamentet så att man inte tvingas svika sina väljare för att lyda sin gruppledning.
Junilistan har kunnat tala för sina väljare utan begränsningar i fem år.
Nils Lundgren
lördag 30 maj 2009
Det ska fan vara EU-kritiker
Junilistan
2009-05-30
Nils Lundgren
Det ska fan vara EU-kritiker!
Igår blev jag intervjuad av SvD:s reporter Fredrik Mellgren om fusk och fel i EU-samarbetet. Det verkade högst rimligt att ta upp en sådan fråga med mig, som har varit förste vice ordförande i EU-parlamentets budgetkontrollutskott i fem år, som har avslöjat omfattande fusk i Regionkommittén (det blev en fråga för belgisk polis) och som ledde en parlamentarisk delegation till Bulgarien ifjol och skrev en rapport som nu har lett till ytterligare strypning av penningflödet till detta land. Jag svarade utförligt på många frågor.
Idag kan man läsa resultatet i SvD, sid 6. Där återges intervjuer med alla partier utom Junilistan (och Vänsterpartiet). En av de citerade parlamentarikerna säger, enligt journalisten, exakt det jag sa. Det måste naturligtvis vara en fullständig slump, men är det verkligen en slump att den svenske EU-parlamentariker som i fem år har haft mest inblick i och mest inflytande över frågorna om fusk och fel i EU intervjuas utförligt, men förtigs?
Jag får då och då höra av journalister (ibland i rätt triumferande ton), att man inte har sett mycket av Junilistan under de gångna fem åren. Förklaringen är naturligtvis att medierna inte rapporterar särskilt mycket om vad som händer i EU-parlamentet under oxveckorna. Då är det EU-kommissionen och rådet som märks, om EU alls är i blickfånget. De övriga svenska partierna syns i offentligheten, därför att de agerar i Sveriges riksdag och kommuner. Deras göranden och låtanden i EU-parlamentet har det inte synts något om. Nästan ingen svensk väljare kan säga vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet, men om man kollade, skulle jag gissa att Junilistan ligger bättre till än de andra.
Men hur som helst med detta. Nu är vi inne i de sista dagarna i kampanjen inför valet till EU-parlamentet och medierna är fulla av material om de vad de svenska parlamentarikerna har gjort och vill göra. Att Junilistan behandlas så här, åtta dagar före EU-valet, kan inte förklaras på något rimligt sätt. Däremot på ett orimligt.
Bredvid fusk-och felartikeln finns en stort upplagd artikel om opinionssiffrorna inför EU-valet. Den feta rubriken lyder:
Mörkt läge för förra valets raket
Junilistan utan EU-plats tror statsvetare
I ett sammanhang är Junilistan intressant, i ett annat inte. Man merkt die Absicht, skulle min historielärare ha sagt?
Ja, ja, jag vet. Vänner och bekanta i media- och PR-världen predikar alltid att man inte får kritisera medierna. Det gör bara ont värre. Granskarna är lättsårade och vill inte själva granskas.
På något sätt har jag svårt att acceptera det. Branschen försvarar sig alltid med hjälp av uttrycket ”medialogiken”, ett vagt begrepp som anses räcka för att möta varje form av kritik.
Jag tror det behövs en öppen debatt med deltagare utanför journalistkåren. Publicistklubben i all ära, men, men. Kåranda är ett svårfjällat fenomen bland poliser, läkare och journalister.
Så vad ska jag säga i detta läge? Vi ses i nästa pjäs?
Nils Lundgren
2009-05-30
Nils Lundgren
Det ska fan vara EU-kritiker!
Igår blev jag intervjuad av SvD:s reporter Fredrik Mellgren om fusk och fel i EU-samarbetet. Det verkade högst rimligt att ta upp en sådan fråga med mig, som har varit förste vice ordförande i EU-parlamentets budgetkontrollutskott i fem år, som har avslöjat omfattande fusk i Regionkommittén (det blev en fråga för belgisk polis) och som ledde en parlamentarisk delegation till Bulgarien ifjol och skrev en rapport som nu har lett till ytterligare strypning av penningflödet till detta land. Jag svarade utförligt på många frågor.
Idag kan man läsa resultatet i SvD, sid 6. Där återges intervjuer med alla partier utom Junilistan (och Vänsterpartiet). En av de citerade parlamentarikerna säger, enligt journalisten, exakt det jag sa. Det måste naturligtvis vara en fullständig slump, men är det verkligen en slump att den svenske EU-parlamentariker som i fem år har haft mest inblick i och mest inflytande över frågorna om fusk och fel i EU intervjuas utförligt, men förtigs?
Jag får då och då höra av journalister (ibland i rätt triumferande ton), att man inte har sett mycket av Junilistan under de gångna fem åren. Förklaringen är naturligtvis att medierna inte rapporterar särskilt mycket om vad som händer i EU-parlamentet under oxveckorna. Då är det EU-kommissionen och rådet som märks, om EU alls är i blickfånget. De övriga svenska partierna syns i offentligheten, därför att de agerar i Sveriges riksdag och kommuner. Deras göranden och låtanden i EU-parlamentet har det inte synts något om. Nästan ingen svensk väljare kan säga vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet, men om man kollade, skulle jag gissa att Junilistan ligger bättre till än de andra.
Men hur som helst med detta. Nu är vi inne i de sista dagarna i kampanjen inför valet till EU-parlamentet och medierna är fulla av material om de vad de svenska parlamentarikerna har gjort och vill göra. Att Junilistan behandlas så här, åtta dagar före EU-valet, kan inte förklaras på något rimligt sätt. Däremot på ett orimligt.
Bredvid fusk-och felartikeln finns en stort upplagd artikel om opinionssiffrorna inför EU-valet. Den feta rubriken lyder:
Mörkt läge för förra valets raket
Junilistan utan EU-plats tror statsvetare
I ett sammanhang är Junilistan intressant, i ett annat inte. Man merkt die Absicht, skulle min historielärare ha sagt?
Ja, ja, jag vet. Vänner och bekanta i media- och PR-världen predikar alltid att man inte får kritisera medierna. Det gör bara ont värre. Granskarna är lättsårade och vill inte själva granskas.
På något sätt har jag svårt att acceptera det. Branschen försvarar sig alltid med hjälp av uttrycket ”medialogiken”, ett vagt begrepp som anses räcka för att möta varje form av kritik.
Jag tror det behövs en öppen debatt med deltagare utanför journalistkåren. Publicistklubben i all ära, men, men. Kåranda är ett svårfjällat fenomen bland poliser, läkare och journalister.
Så vad ska jag säga i detta läge? Vi ses i nästa pjäs?
Nils Lundgren
fredag 29 maj 2009
Dagens nyheter i Dagens Nyheter
En gammal byreflex!
DN har knutit den utmärkta författaren Lena Andersson (LA) till sig som kolumnist. Hon debuterar idag och kastar sig direkt över EU-frågan, naturligt nog så här en dryg vecka före EU-valet. Men inlägget är en stor besvikelse. Föraktet mot icke politiskt korrekta, dvs. EU-skeptiker, osar, men någon intellektuell argumentation blir det inte. Hon börjar med att förklara hur någon kan vara EU-skeptiker: ”Det måste vara en gammal byreflex inför allt utländskt som otäckt, ohederligt och grumligt.”
Den nivån bådar inte gott för EU-frågans framtid i svensk demokrati. LA använder det slitna och orimliga greppet att säga att om EU-skeptiker motsätter sig att beslut skall ligga på EU-nivå, så skulle vi tidigare ha sagt att det är fel att de skall ligga på nationell nivå. Vi skulle säga att ”Riksbanken ska inte bestämma över penningpolitiken runt Torne träsk.”
LA är inte ensam om skamgreppet. Åtskilliga liberaler jag har debatterat eurofrågan med har kommit med just sådana löjligheter, typ, ”varför skall då inte varje hushåll ha sin egen valuta”.
Om vi EU-skeptiker skulle låta oss dras med i den sortens struntdebatt, då skulle vi tvingas kontra med typ ”om det är så bra att fatta besluten på högsta tänkbara nivå så skall vi väl inte lägga beslutsmakten i Bryssel där den bara omfattar en 6-7 procent av världens befolkning. Då skall väl en världsregering med säte i Beijing sitta och rösta om hur många timmar gymnastik årskurserna 4-6 skall ha jorden runt för att förhindra barnfetma.”
Men sådant håller vi inte på med i Junilistan. LA har naturligtvis inte bemödat sig att läsa Junilistans rapport 2008:2 där dessa frågor behandlas mera ingående. Det går att analysera och debattera seriöst vad individer och hushåll kan och bör besluta om helt själva och vad dessa kan vilja besluta om kollektivt på kommunal, nationell och internationell nivå. Hur stor skall den politiska domänen vara överhuvudtaget och på vilken nivå skall vi lägga de besluten?
Ett viktigt argument är att vi måste bevara den institutionella konkurrensen, dvs. tävlingen mellan länder och andra politiska enheter om att finna goda politiska lösningar på politiska problem. Det är denna konkurrens som har gjort Europa ledande i världen (USA är ju en europeisk skapelse). Det står att läsa om i rapporten och det är inte mina påhitt utan presentation av forskning. Det är en otroligt naiv föreställning att det skulle finnas några medelålders politiker och ämbetsmän år 2009 som vet hur vi bör möta framtiden och som därför skall få fastslå regelverk för en halv miljard människor, regelverk som sedan är nästan omöjliga att ändra.
Jag noterar att Svenskt näringslivs begåvade liberala ekonomer Stefan Fölster och Johnny Munkhammar har kommit till samma slutsats i sin nya bok Sköna Europa. Låt mig citera:
”Ingen vet vad som är bäst för alla. Därför måste var och en få försöka på sitt sätt. På det viset kan vi lära av varandra. Europas främsta styrka är mångfalden och den måste vi behålla och utveckla, oavsett hur många som tycker att de vet bättre än alla andra.”(sid 40)
Ibland känner jag en sådan ilska över politiskt korrekta som talar om oss EU-skeptiker som byfånar att jag får lust att dra till med följande:
Jag arbetade som expert på EFTA i Genève under 60-talet, skrev licavhandling och doktorsavhandling om integration och internationella företag, var ledamot av EMU-utredningen och har suttit i EU-parlamentet i fem år. Jag har rest jorden runt ett antal varv som chefsekonom på bank. Jag talar engelska och franska och hygglig tyska. Jag har läst Sofokles, Dante, Cervantes, Shakespeare och Dostovjevskij. Jag har aldrig märkt att jag skulle vara sämre orienterad i europeisk historia än våra politiskt korrekta EU-debattörer.
Men det skulle verka så skrytsamt att jag avstår. Det är säkert en gammal byreflex det också.
Nils Lundgren
DN har knutit den utmärkta författaren Lena Andersson (LA) till sig som kolumnist. Hon debuterar idag och kastar sig direkt över EU-frågan, naturligt nog så här en dryg vecka före EU-valet. Men inlägget är en stor besvikelse. Föraktet mot icke politiskt korrekta, dvs. EU-skeptiker, osar, men någon intellektuell argumentation blir det inte. Hon börjar med att förklara hur någon kan vara EU-skeptiker: ”Det måste vara en gammal byreflex inför allt utländskt som otäckt, ohederligt och grumligt.”
Den nivån bådar inte gott för EU-frågans framtid i svensk demokrati. LA använder det slitna och orimliga greppet att säga att om EU-skeptiker motsätter sig att beslut skall ligga på EU-nivå, så skulle vi tidigare ha sagt att det är fel att de skall ligga på nationell nivå. Vi skulle säga att ”Riksbanken ska inte bestämma över penningpolitiken runt Torne träsk.”
LA är inte ensam om skamgreppet. Åtskilliga liberaler jag har debatterat eurofrågan med har kommit med just sådana löjligheter, typ, ”varför skall då inte varje hushåll ha sin egen valuta”.
Om vi EU-skeptiker skulle låta oss dras med i den sortens struntdebatt, då skulle vi tvingas kontra med typ ”om det är så bra att fatta besluten på högsta tänkbara nivå så skall vi väl inte lägga beslutsmakten i Bryssel där den bara omfattar en 6-7 procent av världens befolkning. Då skall väl en världsregering med säte i Beijing sitta och rösta om hur många timmar gymnastik årskurserna 4-6 skall ha jorden runt för att förhindra barnfetma.”
Men sådant håller vi inte på med i Junilistan. LA har naturligtvis inte bemödat sig att läsa Junilistans rapport 2008:2 där dessa frågor behandlas mera ingående. Det går att analysera och debattera seriöst vad individer och hushåll kan och bör besluta om helt själva och vad dessa kan vilja besluta om kollektivt på kommunal, nationell och internationell nivå. Hur stor skall den politiska domänen vara överhuvudtaget och på vilken nivå skall vi lägga de besluten?
Ett viktigt argument är att vi måste bevara den institutionella konkurrensen, dvs. tävlingen mellan länder och andra politiska enheter om att finna goda politiska lösningar på politiska problem. Det är denna konkurrens som har gjort Europa ledande i världen (USA är ju en europeisk skapelse). Det står att läsa om i rapporten och det är inte mina påhitt utan presentation av forskning. Det är en otroligt naiv föreställning att det skulle finnas några medelålders politiker och ämbetsmän år 2009 som vet hur vi bör möta framtiden och som därför skall få fastslå regelverk för en halv miljard människor, regelverk som sedan är nästan omöjliga att ändra.
Jag noterar att Svenskt näringslivs begåvade liberala ekonomer Stefan Fölster och Johnny Munkhammar har kommit till samma slutsats i sin nya bok Sköna Europa. Låt mig citera:
”Ingen vet vad som är bäst för alla. Därför måste var och en få försöka på sitt sätt. På det viset kan vi lära av varandra. Europas främsta styrka är mångfalden och den måste vi behålla och utveckla, oavsett hur många som tycker att de vet bättre än alla andra.”(sid 40)
Ibland känner jag en sådan ilska över politiskt korrekta som talar om oss EU-skeptiker som byfånar att jag får lust att dra till med följande:
Jag arbetade som expert på EFTA i Genève under 60-talet, skrev licavhandling och doktorsavhandling om integration och internationella företag, var ledamot av EMU-utredningen och har suttit i EU-parlamentet i fem år. Jag har rest jorden runt ett antal varv som chefsekonom på bank. Jag talar engelska och franska och hygglig tyska. Jag har läst Sofokles, Dante, Cervantes, Shakespeare och Dostovjevskij. Jag har aldrig märkt att jag skulle vara sämre orienterad i europeisk historia än våra politiskt korrekta EU-debattörer.
Men det skulle verka så skrytsamt att jag avstår. Det är säkert en gammal byreflex det också.
Nils Lundgren
torsdag 28 maj 2009
Politiskt ansvarsutkrävande, integritet på nätet och behövs Piratpartiet
Ansvarsutkrävandet är kärnpunkten i demokratin. När vi röstar på valdagen väljer vi dem som skall företräda oss medborgare i kommuner, riksdagen eller EU-parlamentet. Men det är då alldeles för mycket ståhej kring de vallöften som partierna och deras kandidater sprider ut.
Vallöften är lätta att kasta fram. Det fundamentala är att medborgarna kontrollerar hur partierna har skött sig under den gångna mandatperioden och straffar dem som har misskött sig och belönar dem som har arbetat efter sitt mandat. Det är bara när politiker vet att det är så det fungerar, som de känner sig skyldiga att göra som de har lovat. Om nästan alla alltid lojalt röstar med sitt ”vanliga” parti, får politikerna signalen att de kan göra som de vill. De kan då lova att arbeta för sådant som verkar vara inne under uppmarschen till valet och sedan ändå arbeta för det de innerst inne vill. Demokratin undergrävs.
Det är lätt att se att det har gått till på det sättet i EU-parlamentet under den gångna mandatperioden. Socialdemokraterna har framställt sig som ett EU-kritiskt vänsterparti, men undersökningen jag tog upp i min blogg i förrgår visar att de i själva verket är ett mittparti som driver en konsekvent linje för överstatlighet, för ett Europas förenta stater.
Vänsterpartiet och miljöpartiet framställer sig som partier som är emot överstatlighet och deras företrädare i EU-parlamentet är valda på mandatet att Sverige skall lämna EU. Men som framgick av diagrammet har de t o m röstat för ökad överstatlighet under mandatperioden.
Socialdemokraterna har också konsekvent stött EU:s fiskepolitik, dvs. de har röstat för att skattebetalarna och även då i norra Europa skall betala för det rovfiske utanför Västafrika som bedrivs av det ekonomiska särintresse som fiskebranschen i framför allt Portugal och Spanien utgör. Nu ändrar socialdemokraterna sig och ber om ursäkt, när de verkliga förhållandena lyfts fram i svenska medier inför EU-valet. Fint! Demokratin fungerar så långt. Men om det räcker med att man i slutet av en mandatperiod ber om ursäkt för hur man har röstat, blir det ändå fel. Sådant skall påverka valutgången om demokratin skall ha tänder.
Och nu gäller det frihet och integritet på nätet. Igår redovisade SvD hur de svenska partierna har ställt sig till de frågor som har varit uppe i EU-parlamentet kring integritet, fildelning och rättigheter på Internet. Där framgår tydligt att vi från Junilistan konsekvent har röstat som Piratpartiet lovar att rösta. Och vi har inte bara röstat, vi har lagt fram ändringsförslag i samma riktning som har fått stöd i parlamentet.
Piratpartiet och Junilistan har alltså samma syn på Piratpartiets hjärtefråga, integritet och rättssäkerhet på nätet. Vi har också samma syn på Lissabonfördraget: vi säger nej. Men i alla andra EU-frågor saknar Piratpartiet uppfattning. Men då måste man fråga sig varför någon bör rösta på Piratpartiet. Junilistan erbjuder samma frihetliga internetpolitik plus en heltäckande politik på resten av EU:s verksamheter. Tänk efter! Före!
Etablissemanget har vacklat omkring och har börjat strama upp sig först när Piratpartiets opinionssiffror skrämt dem. En mycket nyttig effekt av Piratpartiets uppdykande i svensk politik! Men jag noterar belåtet att när SvD presenterar tankesmedjan Open Europes sammanvägning av hur svenska parlamentariker har ställt sig i öppenhetsfrågor under de gångna fem åren, så kommer Carl Schlyter (MP) etta, jag tvåa och den utmärkta Eva-Britt Svensson (V) trea. Och än bättre: om man tar med alla 785 EU-parlamentariker så placerar sig ändå Carl Schlyter etta, jag femma och Eva-Britt Svensson sjua.
Behövs Piratpartiet i EU-parlamentet. Nej, men det behövs i Sverige för att skrämma etablissemanget till att lyssna på medborgarna.
Nils Lundgren
Vallöften är lätta att kasta fram. Det fundamentala är att medborgarna kontrollerar hur partierna har skött sig under den gångna mandatperioden och straffar dem som har misskött sig och belönar dem som har arbetat efter sitt mandat. Det är bara när politiker vet att det är så det fungerar, som de känner sig skyldiga att göra som de har lovat. Om nästan alla alltid lojalt röstar med sitt ”vanliga” parti, får politikerna signalen att de kan göra som de vill. De kan då lova att arbeta för sådant som verkar vara inne under uppmarschen till valet och sedan ändå arbeta för det de innerst inne vill. Demokratin undergrävs.
Det är lätt att se att det har gått till på det sättet i EU-parlamentet under den gångna mandatperioden. Socialdemokraterna har framställt sig som ett EU-kritiskt vänsterparti, men undersökningen jag tog upp i min blogg i förrgår visar att de i själva verket är ett mittparti som driver en konsekvent linje för överstatlighet, för ett Europas förenta stater.
Vänsterpartiet och miljöpartiet framställer sig som partier som är emot överstatlighet och deras företrädare i EU-parlamentet är valda på mandatet att Sverige skall lämna EU. Men som framgick av diagrammet har de t o m röstat för ökad överstatlighet under mandatperioden.
Socialdemokraterna har också konsekvent stött EU:s fiskepolitik, dvs. de har röstat för att skattebetalarna och även då i norra Europa skall betala för det rovfiske utanför Västafrika som bedrivs av det ekonomiska särintresse som fiskebranschen i framför allt Portugal och Spanien utgör. Nu ändrar socialdemokraterna sig och ber om ursäkt, när de verkliga förhållandena lyfts fram i svenska medier inför EU-valet. Fint! Demokratin fungerar så långt. Men om det räcker med att man i slutet av en mandatperiod ber om ursäkt för hur man har röstat, blir det ändå fel. Sådant skall påverka valutgången om demokratin skall ha tänder.
Och nu gäller det frihet och integritet på nätet. Igår redovisade SvD hur de svenska partierna har ställt sig till de frågor som har varit uppe i EU-parlamentet kring integritet, fildelning och rättigheter på Internet. Där framgår tydligt att vi från Junilistan konsekvent har röstat som Piratpartiet lovar att rösta. Och vi har inte bara röstat, vi har lagt fram ändringsförslag i samma riktning som har fått stöd i parlamentet.
Piratpartiet och Junilistan har alltså samma syn på Piratpartiets hjärtefråga, integritet och rättssäkerhet på nätet. Vi har också samma syn på Lissabonfördraget: vi säger nej. Men i alla andra EU-frågor saknar Piratpartiet uppfattning. Men då måste man fråga sig varför någon bör rösta på Piratpartiet. Junilistan erbjuder samma frihetliga internetpolitik plus en heltäckande politik på resten av EU:s verksamheter. Tänk efter! Före!
Etablissemanget har vacklat omkring och har börjat strama upp sig först när Piratpartiets opinionssiffror skrämt dem. En mycket nyttig effekt av Piratpartiets uppdykande i svensk politik! Men jag noterar belåtet att när SvD presenterar tankesmedjan Open Europes sammanvägning av hur svenska parlamentariker har ställt sig i öppenhetsfrågor under de gångna fem åren, så kommer Carl Schlyter (MP) etta, jag tvåa och den utmärkta Eva-Britt Svensson (V) trea. Och än bättre: om man tar med alla 785 EU-parlamentariker så placerar sig ändå Carl Schlyter etta, jag femma och Eva-Britt Svensson sjua.
Behövs Piratpartiet i EU-parlamentet. Nej, men det behövs i Sverige för att skrämma etablissemanget till att lyssna på medborgarna.
Nils Lundgren
onsdag 27 maj 2009
Junilistan gör skillnad men syns inte!
Häromdagen hade DN två stora inslag om EU-frågor. I båda har vi två EU-parlamentariker från Junilistan haft viktiga roller att spela. Eftersom det inte syns i medierna kör jag en liten skrytvals här.
Det ena var en artikel på DN-Debatt av fem EU-parlamentskandidater och Naturskyddsföreningens ordförande som hårt men rättvist kritiserade EU:s rovfiske framför allt utanför Västafrika och i Indiska oceanen.
”Idag betalar de privata fartyg som utnyttjar EU:s fiskeavtal en bråkdel av kostnaderna för avtalen. EU subventionerar alltså fjärrfiske genom att betala fiskeavtal med utvecklingsländer. Utgångspunkten borde istället vara att fartygsägarna ska betala de verkliga kostnaderna för fjärrfisket. Om fisket då blev olönsamt skulle det helt enkelt inte ha något existensberättigande.” Så står det i Naturskyddsföreningens dagsfärska rapport. Så sant!
Synd att inte det samtidigt nämns att Junilistans Hélène Goudin, ordinarie medlem av EU-parlamentets fiskeriutskott, har drivit den linjen länge och energiskt. Och att det inte kommer fram att hon som ledamot i AVS-församlingen … jaså, ännu en av EU:s Orwellianska akronymer som du inte känner till. OK: AVS står för Afrika, Västindien och Stilla havet och AVS-församlingen består av parlamentariker från EU och 78 utvecklingsländer i detta område. Hélène är en av dem och vid mötet i Wien 2006 fick hon majoritet för sitt förslag att utvecklingsländer skall ha rätt att säga upp ingångna fiskeavtal med EU om det visar sig att avtalen skadar lokalbefolkningens intressen. En viktig insats. Junilistan har konsekvent röstat mot dessa fiskeavtal. Socialdemokraterna har röstat för och de borgerliga partierna har vacklat.
Det andra EU-inslaget var två sidor om brottslighet och maffiavälde i Bulgarien. Detta ägnade jag mycket tid åt i höstas. Korruptionen i Bulgarien hade lett till ett så omfattande fusk och kaos kring EU:s bidrag till landet att kommissionen ställde in vissa betalningar i juli ifjol. Därför skickade budgetutskottet mig, i min egenskap av förste vice ordförande i utskottet, att leda en parlamentarisk delegation till landet i september. Jag förde timslånga diskussioner med vice premiärministern, finansministern, justitieministern och riksåklagaren om läget och besökte ett antal EU-finansierade projekt i landet. Min rapport fick kommissionen stänga av ytterligare betalningar till Bulgarien, ledde oppositionen där till att kräva nyval och satte igång en politisk process som nu tycks leda till mera kraftfulla åtgärder mot korruptionen och seriösa försök att reformera rättsväsendet.
Nils Lundgren
Det ena var en artikel på DN-Debatt av fem EU-parlamentskandidater och Naturskyddsföreningens ordförande som hårt men rättvist kritiserade EU:s rovfiske framför allt utanför Västafrika och i Indiska oceanen.
”Idag betalar de privata fartyg som utnyttjar EU:s fiskeavtal en bråkdel av kostnaderna för avtalen. EU subventionerar alltså fjärrfiske genom att betala fiskeavtal med utvecklingsländer. Utgångspunkten borde istället vara att fartygsägarna ska betala de verkliga kostnaderna för fjärrfisket. Om fisket då blev olönsamt skulle det helt enkelt inte ha något existensberättigande.” Så står det i Naturskyddsföreningens dagsfärska rapport. Så sant!
Synd att inte det samtidigt nämns att Junilistans Hélène Goudin, ordinarie medlem av EU-parlamentets fiskeriutskott, har drivit den linjen länge och energiskt. Och att det inte kommer fram att hon som ledamot i AVS-församlingen … jaså, ännu en av EU:s Orwellianska akronymer som du inte känner till. OK: AVS står för Afrika, Västindien och Stilla havet och AVS-församlingen består av parlamentariker från EU och 78 utvecklingsländer i detta område. Hélène är en av dem och vid mötet i Wien 2006 fick hon majoritet för sitt förslag att utvecklingsländer skall ha rätt att säga upp ingångna fiskeavtal med EU om det visar sig att avtalen skadar lokalbefolkningens intressen. En viktig insats. Junilistan har konsekvent röstat mot dessa fiskeavtal. Socialdemokraterna har röstat för och de borgerliga partierna har vacklat.
Det andra EU-inslaget var två sidor om brottslighet och maffiavälde i Bulgarien. Detta ägnade jag mycket tid åt i höstas. Korruptionen i Bulgarien hade lett till ett så omfattande fusk och kaos kring EU:s bidrag till landet att kommissionen ställde in vissa betalningar i juli ifjol. Därför skickade budgetutskottet mig, i min egenskap av förste vice ordförande i utskottet, att leda en parlamentarisk delegation till landet i september. Jag förde timslånga diskussioner med vice premiärministern, finansministern, justitieministern och riksåklagaren om läget och besökte ett antal EU-finansierade projekt i landet. Min rapport fick kommissionen stänga av ytterligare betalningar till Bulgarien, ledde oppositionen där till att kräva nyval och satte igång en politisk process som nu tycks leda till mera kraftfulla åtgärder mot korruptionen och seriösa försök att reformera rättsväsendet.
Nils Lundgren
tisdag 26 maj 2009
Har partierna levt upp till sina mandat från EU-valet 2004?
- Junilistan överlägset bäst
- borgerliga alliansen bra
- vänsteralliansen uselt
Jahapp! Då kör jag igång min blogg inför EU-valet den 7 juni. Ambitionen är att detta skall bli Sveriges näst bästa politiska blogg. Ja, näst bästa. Den bästa är http://www.erixon.com/ och den lär jag inte slå i första taget. Jag tänkte t o m börja med att visa ett diagram jag såg hos Dick Erixon, ett diagram som ursprungligen har tagits fram av en grupp tjeckiska statsvetare.
Det första väljarna bör göra innan de går till valurnorna den 7 juni är att kolla om vi som har suttit i EU-parlamentet i fem år, har levt upp till det mandat vi begärde och fick den 13 juni 2004. Låt oss ta en titt.
Junilistan startades för att ge svenska medborgare ett alternativ i EU-valet för fem år sedan. Jag, Lars Wohlin, Eva Nisser och ett par till blev f-bannade över att varken sossarna eller borgarna föreslog en enda EU-skeptisk kandidat på valbar plats. Det innebar att de väljare som inte vill flytta den politiska makten från Sverige till Bryssel (dvs. ca 2/3 av väljarkåren), skulle tvingas rösta på vänsterpartiet eller miljöpartiet för att markera detta. Men då skulle de ju samtidigt ge vänsterpartiet mandat för att socialisera Sverige eller ge miljöpartiet mandat för friår, avskaffad ränta och stopp för tillväxten.
Något måste göras. Vi startade Junilistan som alltså heter så därför att den inte var tänkt som ett vanligt parti utan som, just det, en lista för valet i juni. Där skulle de EU-skeptiska namn som sossar och borgare borde ha haft på sina valsedlar återfinnas. Därför var Junilistan en valsedel med åtta namn och varje kandidat hade en politisk beteckning typ kristdemokrat, allmänborgerlig, socialdemokrat, liberal osv. Tanken var att väljarna skulle kunna rösta EU-skeptiskt utan att svika sitt parti genom att kryssa för en kandidat som stod dem nära ideologiskt eller partipolitiskt.
De som valdes in för Junilistan kunde därför stå till höger eller vänster, men de skulle konsekvent arbeta mot överstatlighet och för att EU-samarbetet begränsas till den inre marknaden, gränsöverskridande miljöproblem och upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Vi fick in tre kandidater, mig, Lars Wohlin och Hélène Goudin.
De här tjeckerna har gjort en analys av hur alla EU-parlamentets ledamöter har röstat under de gångna fem åren och placerat dem i ett diagram på två skalor, en vågrät höger-vänsterskala och en lodrät för-mot-överstatlighetsskala. Så här föll den ut för de svenska ledamöterna:
Som synes har Junilistan minutiöst följt sitt mandat. Vi har som enda svenska parti konsekvent gått emot maktförskjutning till Bryssel och vi ligger spridda över höger-vänsterskalan som utlovat. Den allmänborgerlige Lars Wohlin har röstat till höger och den vänstersocialdemokratiska Hélène Goudin har röstat till vänster. Lars Wohlin gick visserligen över till kd mitt under mandatperioden, men han har självklart röstat enligt det mandat han valdes på för Junilistan. Jag själv, den marknadsliberale socialdemokraten, ligger mera åt höger än Hélène Goudin. Mission accomplished alltså, även om jag är förbluffad (och missnöjd) över att jag själv hamnar så långt till vänster i denna mätning. Jag som två gånger har utmärkts av organisationen företagarna som en av de svenska ledamöter som har varit bäst på att försvara företagarnas behov i EU-politiken.
En tröst är att det måste reta gallfeber på socialdemokraterna som brukar skälla oss för högerpopulister.
Men titta sen på de andra partierna! V och MP har röstat till vänster, men båda partierna är invalda med mandatet att verka för att Sverige skall lämna EU. Trots detta har de varit ungefär lika mycket för överstatlighet som folkpartiet och centern. Och den verkliga skandalen är naturligtvis socialdemokraterna som är helt i särklass, när det gäller att rösta för överstatlighet. Och notera att de inte ligger mycket till vänster. I valet var de mot mera överstatlighet och hävdade att man skulle rösta på dem därför att de stod till vänster. Men det vi ser här är ett extremt EU-entusiastiskt mittparti.
Och vart tog Anna Hedh vägen, hon som kryssades in som socialdemokratisk EU-skeptiker? Jag tror inte hon har velat svika sitt mandat, men inom sosseriet är det stenhård disciplin. Väljarmandat hit eller dit, här bestämmer partiet. Hon har fått rösta som de andra sossarna. Basta!
Folkpartiet och centern ligger väl ungefär som väljarna trodde. De har röstat för mera makt till Bryssel men i ganska måttlig omfattning och de har röstat för en borgerlig politik. Att Centern vill ha ett smalare men vassare EU syns inte och folkpartiets federala EU-entusiasm ligger alltså långt under sossarnas, men sådär någorlunda har de väl följt sitt mandat.
Och moderaterna slutligen? Tja, de har också följt sitt mandat. De menar att graden av överstatlighet är ungefär lagom och de vill vrida politiken åt höger. Just det har de röstat för. Moderaterna som det nya arbetarpartiet är ju en senare uppfinning.
Sammanfattningsvis har alltså den borgerliga alliansens partier någorlunda levt upp till sina mandat, medan vänsteralliansens partier har röstat enormt mycket mer för överstatlighet än de har sagt till sina väljare hemma i Sverige.
Och Junilistan har verkat i EU-parlamentet precis som vi utlovade. Systematiskt mot överstatlighet och tvärpolitiskt. Att tänka på inför den 7 juni!
Nils Lundgren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)