Någon minut efter klockan nio igår kväll kom väljarnas dom. Vi var ett stort gäng samlade för valvaka på partikansliet på Vasagatan i Stockholm. DN, SvD, Sveriges radio, Aftonbladet och kanske ytterligare någon från media var med. Stämningen var god. Jag var ganska övertygad om att vi skulle få över 5 procent, möjligen 6 och förklarade på ett övertygande sätt för media, varför det borde bli så. Så kom resultatet av vallokalsundersökningen. Den gav oss 3,6 procent!
Därmed gick ridån ner för Junilistan för den här gången. Visst var det möjligt att rösträkningen skulle ge oss mer än så, men det var inte sannolikt. Och mycket riktigt. Ett tag hade vi 4 procent, men sedan sjönk det tillbaka igen. När jag nu efter midnatt har kommit hem från medverkan i Sveriges radios valvaka, är vi tillbaka på 3,6 procent.
Varför hade jag så fel i min prognos alldeles före sanningens minut? Jo, jag utgick från det enkla matematiska sambandet att när opinionsmätningarna visade en tydlig uppgång under de sista två veckorna före valet, så hade vi rimligen stöd av 5-6 procent av dem som svarade de sista två dagarna, dvs. fram till i torsdags. Om väljarna inte ändrade sig under fredag-söndag, borde vi alltså få bortåt 5-6 procent redan av detta skäl. Därtill kommer att de som säger att de skall rösta på Junilistan kan antas ha högre röstbenägenhet än de som säger att de skall rösta på de vanliga riksdagspartierna.
När vi kom in i EU-parlamentet för fem år sedan var det just det som hände. Vi hade en brant uppgång i opinionsmätningarna de sista två veckorna och fick 5,5 procent i den mätning som avslutades torsdagen före valdagen. Eftersom detta betydde att vi låg på 7-8 procent på torsdagen och högre röstbenägenhet gav en större andel av de faktiskt avgivna rösterna blev det 14,5 procent den gången.
Så gick det alltså inte nu. Vi fick bara ungefär den andel som den sista opinionsmätningen angav för sista veckans genomsnitt. Varför? Det mest troliga är att den sista opinionsmätningen gav för högt värde. Mätningarna är svåra att göra i EU-val. Det kan också vara så att Junilistan har hunnit bli ett mera etablerat parti. Fler av de tillfrågade än tidigare känner till Junilistan, gillar den och säger att de skall rösta på den, men de är inte längre lika tydligt upproriska och engagerade och går därför inte och röstar i samma utsträckning som 2004.
En annan förklaring skulle kunna tänkas vara att FI blommade upp de sista dagarna och kunde publicera jätteannonser med den karismatiska Gudrun Schyman bild. FI fick någon procentenhet mer i valet än i de sista opinionsmätningarna och de rösterna togs sannolikt från vänsterpartiet och Junilistan. (Observera att jag inte har någon invändning mot detta, om det skulle vara en viktig förklaring. Det är fri konkurrens om väljarnas röster.) Men det kan inte förklara någon nämnvärd del av Junilistans röstbortfall. Det var nog mätfel i sista mätningen.
En helt annan och mycket viktigare fråga är varför Junilistan fick 3,6 procent nu mot 14,5 för fem år sedan, en nedgång med 10 procentenheter. Jag tror vi kan visa att vi har följt vårt mandat från väljarna i vårt arbete i Bryssel och att vi har varit mycket aktiva där jämfört med andra parlamentariker. Där ligger det inte.
Däremot fanns det nog en känsla av att Junilistan inte har kunnat stoppa maktförskjutningen till Bryssel, fusket och slöseriet. Det fortgår ju. Det krävs många fler EU-kritiker i EU-parlamentet och i de nationella parlamenten för att stoppa och vända den processen. Och framför allt hade vi inte den fräschör, det nyhetens behag, som stod som en aura runt Junilistan i valet 2004. Den auran hade Piratpartiet den här gången.
Slutligen har vi problemet att Junilistan bara finns i EU-parlamentet. Medierna bryr sig inte om EU-parlamentet utom när det är EU-parlamentsval. EU-nyheter kommer från kommissionen och rådet. Därför syns inte Junilistan nämnvärt i fem år och så, plötsligt, skall vi försöka visa upp oss i en två veckors valkampanj vart femte år.
Slutsats? I oktober har Junilistan sin stämma. Då skall vi utvärdera verksamheten och besluta oss för hur vi skall arbeta i framtiden. Före dess skall vi ha en rejäl debatt om de frågorna via nätet. Försvaret av den nationella demokratin måste fortsätta.
Men då måste vi bestämma oss. Går det att bara finnas i EU-parlamentet? Och om vi måste finnas i riksdagen också, måste vi ju ha ett heltäckande program för all annan politik också. Men då kan vi ju inte vara tvärpolitiska som nu. Alltså?
Nils Lundgren
söndag 7 juni 2009
lördag 6 juni 2009
Junilistan 3,8 procent; nu kommer vi
Äntligen!
Junilistan får 3,8 procent i TV4:s opinonsmätning som gjordes fram t o m den 5 juni. Det är en dramatisk uppgång jämfört med en vecka tidigare. Varför blir det så? Ja, jag har hela tiden påpekat att Junilistan inte har till uppgift att försöka få väljarna att ändra uppfattning om EU. Två tredjedelar tycker som Junilistan:
- Ja till Europa – nej till EU-staten
- Ja till ett frihetens Europa, nej till centralisering och byråkrati
- Ja till miljösamarbete – nej till militärt samarbete
Vårt problem är bara att lyckas nå fram till denna väljarmajoritet och påminna dem om att, eftersom de tycker som Junilistan, skall de rösta på Junilistan. EU-frågor och framför allt EU-parlamentet diskuteras i stort sett inte utom strax före EU-parlamentsval. Därför kommer Junilistan på slutet när våra frågor kommer upp på dagordningen.
Notera att om vi har en brant uppgång sedan en vecka tidigare, så låg vi rimligen på 4-6 procent bland dem som frågades i onsdags och torsdags. Så gick det förra gången. Detta kan gå mycket bra.
Junilistan får 3,8 procent i TV4:s opinonsmätning som gjordes fram t o m den 5 juni. Det är en dramatisk uppgång jämfört med en vecka tidigare. Varför blir det så? Ja, jag har hela tiden påpekat att Junilistan inte har till uppgift att försöka få väljarna att ändra uppfattning om EU. Två tredjedelar tycker som Junilistan:
- Ja till Europa – nej till EU-staten
- Ja till ett frihetens Europa, nej till centralisering och byråkrati
- Ja till miljösamarbete – nej till militärt samarbete
Vårt problem är bara att lyckas nå fram till denna väljarmajoritet och påminna dem om att, eftersom de tycker som Junilistan, skall de rösta på Junilistan. EU-frågor och framför allt EU-parlamentet diskuteras i stort sett inte utom strax före EU-parlamentsval. Därför kommer Junilistan på slutet när våra frågor kommer upp på dagordningen.
Notera att om vi har en brant uppgång sedan en vecka tidigare, så låg vi rimligen på 4-6 procent bland dem som frågades i onsdags och torsdags. Så gick det förra gången. Detta kan gå mycket bra.
torsdag 4 juni 2009
Lissabonfördraget - ett historiskt bedrägeri
En författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, är statsrättliga dokument som fastslår principerna för hur ett land styres. De av mina vänner som är mer eller mindre yrkespolitiker är alla eniga om att författningsfrågor är omöjliga valfrågor. Väljarna bryr sig inte. De vill veta hur det blir med skolan, skatterna, vården, försvaret och brottsligheten. Det är därför man bör folkomrösta om författningar. Det är egentligen bara då som man mobilisera och koncentrera medborgarnas intresse på den hyperviktiga frågan om hur landet skall styras.
Några länder har också med framgång folkomröstat om förslag till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna folkomröstade om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2005. Det var föredömligt intensiva valkampanjer, valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Och det blev rungande nej!
Avsiktligt vilseledande
Som bekant ledde detta till ett historiskt unikt bedrägeri. Det europeiska politiska etablissemanget insåg att det inte skulle gå att få igenom förslaget om en europeisk superstat om ett eller flera folk fick chansen att folkomrösta om det. Varje lands regering fick därför möjlighet att påverka formuleringarna så att de hemmavid skulle kunna hävda att detta förslag inte krävde folkomröstning enligt det egna landets egen författning. Under tysk ledning gjordes den ursprungliga fördragstexten om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt.
Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under falsk flagg. Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing som hade lett framtagningen av den första varianten och EU-kommissionären för demokrati, Margot Wallström, konstaterade båda belåtet att det var samma fördrag.
Dubbel tunga
Men sedan gällde det att kunna tala med dubbel tunga. I Spanien måste man hävda att detta var samma fördrag och att spanska folket alltså inte behövde folkomrösta igen. I Frankrike och Nederländerna måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning. Eftersom labourpartiet i Storbritannien hade lovat folkomröstning i valkampanjen inför parlamentsvalet 2005, måste man där få igenom lagom många små förändringar i formuleringarna för att kunna hävda att detta var ett annat fördrag som hade utformats enligt Storbritanniens önskemål så att det inte längre krävde folkomröstning.
Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige fastslogs däremot att fördraget inte ändrade vårt styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla med sanningen.
Dessa rebelliska kelter!
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Brysseletablissemanget. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta kommer att ske i oktober i år.
Under tiden har den tyska författningsdomstolen begrundat om Lissabonfördraget är förenligt med den tyska författningen. Naturligtvis kommer de oförvitliga juristerna så småningom att komma till den slutsatsen, men det är uppenbarligen besvärligt och måste få ta tid. Inte heller Tjeckien och Polen har kommit fram till att ratificera Lissabonfördraget. Så finns det hopp för motståndarna till en europeisk superstat?
Ja, faktiskt finns det ett litet utrymme för hopp och som alltid är det den brittiska bulldoggen som kan rädda Europa. Det konservativa partiet under David Cameron har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan kommer britterna att säga nej.
En möjlig tidtabell
Så hur ser tidtabellen ut? Irland folkomröstar i oktober med 95 procents sannolikhet. Om de säger nej är saken klar. Då faller fördraget. Det finns ändå vissa gränser för hur etablissemanget kan dribbla med lagar, etiska principer och västerländsk rättskänsla. Men om det blir ja, vilket är troligt, eftersom Bryssel nu i praktiken finansierar jakampanjen och kommer med diverse lockbeten, ser det ändå mörkt ut. Den tyska författningsdomstolen vågar inte hindra att Lissabonfördraget träder i kraft från den 1 januari 2010. Och Tjeckien och Polen, eller snarare de båda ländernas presidenter, kommer inte heller att våga fördröja sin ratificering förbi årsskiftet.
Eftersom Gordon Brown inte behöver utlysa nyval förrän i maj 2010 är det troligaste därför att Lissabonfördraget hinner träda i kraft innan tories fått regeringsmakten. Då har grunden lagts för Europas förenta stater genom smarta manövrar och bedrägerier.
Men ett litet hopp finns det. Om bara några timmar har britterna röstat i EU-valet. Det blir sannolikt en katastrof för labour och Gordon Brown faller sannolikt som partiledare. Om katastrofen är tillräckligt enorm kan nyval drivas fram redan i sommar eller i höst. The Economist förespråkar nyval redan i höst i det nummer som kommer i morgon och många andra kommer att kräva nyval nu. Då vinner tories och utlyser folkomröstning. Då faller Lissabonfördraget också. Jag håller tummarna.
Nils Lundgren
PS. Ett grundläggande syfte med en demokratisk författning är att se till att de politiker som valts inte alltför lätt ska kunna driva igenom politiska beslut. Det skall krävas nyval, folkomröstning eller mycket stora majoriteter i det sittande parlamentet för systemförändringar. Men Lissabonfördraget är uttryckligen till för att effektivisera beslutsfattandet, dvs. att säkerställa att beslut kan fattas på löpande band. En fransk ämbetsmannasyn präglar förslaget. Folken måste kunna köras över just på det sätt som Lissabonfördraget drivs igenom. Ach Europa! DS
Några länder har också med framgång folkomröstat om förslag till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna folkomröstade om det s k förslaget till konstitutionellt fördrag på försommaren 2005. Det var föredömligt intensiva valkampanjer, valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Och det blev rungande nej!
Avsiktligt vilseledande
Som bekant ledde detta till ett historiskt unikt bedrägeri. Det europeiska politiska etablissemanget insåg att det inte skulle gå att få igenom förslaget om en europeisk superstat om ett eller flera folk fick chansen att folkomrösta om det. Varje lands regering fick därför möjlighet att påverka formuleringarna så att de hemmavid skulle kunna hävda att detta förslag inte krävde folkomröstning enligt det egna landets egen författning. Under tysk ledning gjordes den ursprungliga fördragstexten om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt.
Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under falsk flagg. Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing som hade lett framtagningen av den första varianten och EU-kommissionären för demokrati, Margot Wallström, konstaterade båda belåtet att det var samma fördrag.
Dubbel tunga
Men sedan gällde det att kunna tala med dubbel tunga. I Spanien måste man hävda att detta var samma fördrag och att spanska folket alltså inte behövde folkomrösta igen. I Frankrike och Nederländerna måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag än det som där hade förkastats, ett helt nytt fördrag som inte krävde folkomröstning. Eftersom labourpartiet i Storbritannien hade lovat folkomröstning i valkampanjen inför parlamentsvalet 2005, måste man där få igenom lagom många små förändringar i formuleringarna för att kunna hävda att detta var ett annat fördrag som hade utformats enligt Storbritanniens önskemål så att det inte längre krävde folkomröstning.
Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick och det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige fastslogs däremot att fördraget inte ändrade vårt styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla med sanningen.
Dessa rebelliska kelter!
Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Inga problem för Brysseletablissemanget. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta kommer att ske i oktober i år.
Under tiden har den tyska författningsdomstolen begrundat om Lissabonfördraget är förenligt med den tyska författningen. Naturligtvis kommer de oförvitliga juristerna så småningom att komma till den slutsatsen, men det är uppenbarligen besvärligt och måste få ta tid. Inte heller Tjeckien och Polen har kommit fram till att ratificera Lissabonfördraget. Så finns det hopp för motståndarna till en europeisk superstat?
Ja, faktiskt finns det ett litet utrymme för hopp och som alltid är det den brittiska bulldoggen som kan rädda Europa. Det konservativa partiet under David Cameron har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan kommer britterna att säga nej.
En möjlig tidtabell
Så hur ser tidtabellen ut? Irland folkomröstar i oktober med 95 procents sannolikhet. Om de säger nej är saken klar. Då faller fördraget. Det finns ändå vissa gränser för hur etablissemanget kan dribbla med lagar, etiska principer och västerländsk rättskänsla. Men om det blir ja, vilket är troligt, eftersom Bryssel nu i praktiken finansierar jakampanjen och kommer med diverse lockbeten, ser det ändå mörkt ut. Den tyska författningsdomstolen vågar inte hindra att Lissabonfördraget träder i kraft från den 1 januari 2010. Och Tjeckien och Polen, eller snarare de båda ländernas presidenter, kommer inte heller att våga fördröja sin ratificering förbi årsskiftet.
Eftersom Gordon Brown inte behöver utlysa nyval förrän i maj 2010 är det troligaste därför att Lissabonfördraget hinner träda i kraft innan tories fått regeringsmakten. Då har grunden lagts för Europas förenta stater genom smarta manövrar och bedrägerier.
Men ett litet hopp finns det. Om bara några timmar har britterna röstat i EU-valet. Det blir sannolikt en katastrof för labour och Gordon Brown faller sannolikt som partiledare. Om katastrofen är tillräckligt enorm kan nyval drivas fram redan i sommar eller i höst. The Economist förespråkar nyval redan i höst i det nummer som kommer i morgon och många andra kommer att kräva nyval nu. Då vinner tories och utlyser folkomröstning. Då faller Lissabonfördraget också. Jag håller tummarna.
Nils Lundgren
PS. Ett grundläggande syfte med en demokratisk författning är att se till att de politiker som valts inte alltför lätt ska kunna driva igenom politiska beslut. Det skall krävas nyval, folkomröstning eller mycket stora majoriteter i det sittande parlamentet för systemförändringar. Men Lissabonfördraget är uttryckligen till för att effektivisera beslutsfattandet, dvs. att säkerställa att beslut kan fattas på löpande band. En fransk ämbetsmannasyn präglar förslaget. Folken måste kunna köras över just på det sätt som Lissabonfördraget drivs igenom. Ach Europa! DS
onsdag 3 juni 2009
EU för fredens skull?
EU för fredens skull?
Att EU är bra för freden är ett argument som har blivit sakrosankt i EU-debatten. När EU-kramaren hamnar i underläge går det alltid bra att med högtidlig min och litet extra timbre i stämman konstatera att EU har skapat fred i Europa efter århundraden av blodiga krig och att detta är det helt överskuggande argumentet. Därför måste vi säga ja och amen till fortsatt överföring av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel.
Margot Wallströms förlöpning
En verklig förlöpning längs det spåret gjorde Margot Wallström sig skyldig till i maj 2005. Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag med kraftigt ökad överstatlighet i EU var framlagt och skulle komma att förkastas i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna ett par veckor senare med stora majoriteter.
Margot Wallström höll då ett famöst tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien där hon påstod att de som talade mot det konstitutionella fördraget i praktiken stödde en återgång till ett Europa med nazistiska koncentrationsläger. Så här sa hon: "Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder".
Margot Wallström ångrade sig och hoppade över denna passus när hon framförde talet, men den fanns med i den version som hade lagts ut på kommissionens hemsida och delats ut till journalister i förväg. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt krävde hennes avgång liksom flera brittiska konservativa. Så går det till i EU:s sjangtila salar.
Som goda västerländskt kritiska demokrater bör vi ständigt syna fredsargumentet i sömmarna, trots den ilska man väcker i EU-etablissemanget.
Litet sant är det
Enligt min mening håller det i två avseenden.
För det första. Det är säkert så att det europeiska integrationsprojektet under femtio- och sextiotalet hjälpte till att skapa förtroende och föra samman Frankrike och andra länder med det Tyskland som anföll och ockuperade dem under andra världskriget. Men rädslan för det kommunistiska Sovjetunionen var nog minst lika viktig för att skapa sammanhållning i Västeuropa.
För det andra. Tack vare EU-medlemskapet får de central- och östeuropeiska länder som gjort och gör sig fria från det ryska väldet en snabbare inskolning för att bli demokratiska rättsstater som följer internationella spelregler.
Men ingen av dessa två argumentationlinjer innebär att EU måste fortsätta att utvecklas mot mera överstatlighet. De håller utmärkt med ett EU som förblir i huvudsak mellanstatligt och begränsar samarbetet till den fria marknaden, miljöfrågor och mänskliga rättigheter.
Men i stort sett inte
I två andra avseenden håller fredsargumentationen inte.
För det första. Föreställningen att krig uppkommer genom motsättningar mellan självständiga demokratiska nationalstater är felaktig. Det finns egentligen inga exempel på att demokratiska nationer någonsin har gått i krig med varandra. Dessutom är krig mellan ”odemokratiska” nationalstater inte heller vanliga i vår tid. Det överväldigande antalet krig som har utkämpats under de senaste årtiondena är inbördeskrig, krig inom länder eller unioner. Man behöver bara tänka på Jugoslavien, Indonesien, Sudan, Somalia, Afghanistan, Kongo och Rwanda. Det är fråga om krig inom politiska enheter med gemensam valuta och gemensamt politiskt styre.
Föreställningen att EU behövs idag för att hindra Frankrike och Tyskland från att gå i krig med varandra är därtill helt grotesk. Balkanisering i meningen uppsplittring av en region på många små länder ter sig snarast fredsbevarande. Nu när Slovenien, Kroatien, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo är självständiga länder, börjar det bli fredligt på Balkan.
Ett av de mest balkaniserade områdena vi kan hitta är Norden, där 25 miljoner människor är uppsplittrade på fem suveräna nationalstater och därtill ett antal autonoma regioner som Åland, Färöarna och Grönland. Den som påstår att de nordiska länderna måste skapa en union med överstatligt styre för att hindra krig, gör sig naturligtvis helt löjlig.
För det andra. EU utvecklas nu snabbt mot en superstat. Med Lissabonfördraget, som den europeiska makteliten avser att driva igenom med alla medel, får vi en stat ledd av en president, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som snabbt skall upprusta militärt, med en gemensam diplomatkår och med gemensam valuta. Eurokrisen tvingar nu dessutom fram en gemensam skattepolitik. Detta betyder att EU nu utvecklas till en superstat av amerikansk typ. Detta går inte att prata bort. Om något går som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka, så är det helt enkelt … just det, en anka.
Och EU är inom kort en superstat, om de europeiska folken stoppar utvecklingen.
Orwells 1984 håller på att förverkligas
Orwells tre supermakter, Oceanien, Eurasien och Ostasien, dvs. USA, EU och Kina, kommer nu att växelvis alliera sig med och mot varandra, knyta förbund med Indien, Ryssland och Brasilien och kämpa om intressesfärer och naturtillgångar i Afrika, Centralasien och Arktis. Supermakter dras in i nästan alla ekonomiska och militära konflikter jorden runt. De är inte fredsbevarande. Medborgare i supermakter kan därför räkna med att vara indragna i alla konflikter som uppkommer i världen.
Det sprids nu i Europa en propaganda som går ut på att EU blir den goda supermakten, som ställer upp för frihet, fred och rättvisa runtom i världen. Men en supermakt är en supermakt. Det finns inget skäl att tro att den europeiska makteliten skulle komma att visa sig bestå av goda rättänkande kvinnor och män som styr allt till det bästa. När EU-superstaten talar med en röst på världsarenan kommer den att låta som andra superstater. Det blir inte bergspredikan, det blir inte frihet, jämlikhet och broderskap.
EU hade gått in i Irak
Många tror att ett EU med gemensam utrikespolitik skulle ha sagt nej till eller rentav hindrat USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men vi vet att invasionen stöddes av fyra stora EU-länder, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen och av en mängd mindre, t ex Nederländerna, Danmark och ett stort antal centraleuropeiska länder. Det mesta pekar på att om Sarkozy redan hade varit president, hade även Frankrike varit med i denna koalition av de villiga. Hade vi haft en genuint gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU, hade därför Sverige som en av 27 delstater varit indragen i Irakkriget precis som Minnesota.
Världen blir farligare ju mer den domineras av tre supermakter i ständig konflikt med varandra.
Att EU är bra för freden är ett argument som har blivit sakrosankt i EU-debatten. När EU-kramaren hamnar i underläge går det alltid bra att med högtidlig min och litet extra timbre i stämman konstatera att EU har skapat fred i Europa efter århundraden av blodiga krig och att detta är det helt överskuggande argumentet. Därför måste vi säga ja och amen till fortsatt överföring av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel.
Margot Wallströms förlöpning
En verklig förlöpning längs det spåret gjorde Margot Wallström sig skyldig till i maj 2005. Förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag med kraftigt ökad överstatlighet i EU var framlagt och skulle komma att förkastas i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna ett par veckor senare med stora majoriteter.
Margot Wallström höll då ett famöst tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien där hon påstod att de som talade mot det konstitutionella fördraget i praktiken stödde en återgång till ett Europa med nazistiska koncentrationsläger. Så här sa hon: "Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder".
Margot Wallström ångrade sig och hoppade över denna passus när hon framförde talet, men den fanns med i den version som hade lagts ut på kommissionens hemsida och delats ut till journalister i förväg. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt krävde hennes avgång liksom flera brittiska konservativa. Så går det till i EU:s sjangtila salar.
Som goda västerländskt kritiska demokrater bör vi ständigt syna fredsargumentet i sömmarna, trots den ilska man väcker i EU-etablissemanget.
Litet sant är det
Enligt min mening håller det i två avseenden.
För det första. Det är säkert så att det europeiska integrationsprojektet under femtio- och sextiotalet hjälpte till att skapa förtroende och föra samman Frankrike och andra länder med det Tyskland som anföll och ockuperade dem under andra världskriget. Men rädslan för det kommunistiska Sovjetunionen var nog minst lika viktig för att skapa sammanhållning i Västeuropa.
För det andra. Tack vare EU-medlemskapet får de central- och östeuropeiska länder som gjort och gör sig fria från det ryska väldet en snabbare inskolning för att bli demokratiska rättsstater som följer internationella spelregler.
Men ingen av dessa två argumentationlinjer innebär att EU måste fortsätta att utvecklas mot mera överstatlighet. De håller utmärkt med ett EU som förblir i huvudsak mellanstatligt och begränsar samarbetet till den fria marknaden, miljöfrågor och mänskliga rättigheter.
Men i stort sett inte
I två andra avseenden håller fredsargumentationen inte.
För det första. Föreställningen att krig uppkommer genom motsättningar mellan självständiga demokratiska nationalstater är felaktig. Det finns egentligen inga exempel på att demokratiska nationer någonsin har gått i krig med varandra. Dessutom är krig mellan ”odemokratiska” nationalstater inte heller vanliga i vår tid. Det överväldigande antalet krig som har utkämpats under de senaste årtiondena är inbördeskrig, krig inom länder eller unioner. Man behöver bara tänka på Jugoslavien, Indonesien, Sudan, Somalia, Afghanistan, Kongo och Rwanda. Det är fråga om krig inom politiska enheter med gemensam valuta och gemensamt politiskt styre.
Föreställningen att EU behövs idag för att hindra Frankrike och Tyskland från att gå i krig med varandra är därtill helt grotesk. Balkanisering i meningen uppsplittring av en region på många små länder ter sig snarast fredsbevarande. Nu när Slovenien, Kroatien, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo är självständiga länder, börjar det bli fredligt på Balkan.
Ett av de mest balkaniserade områdena vi kan hitta är Norden, där 25 miljoner människor är uppsplittrade på fem suveräna nationalstater och därtill ett antal autonoma regioner som Åland, Färöarna och Grönland. Den som påstår att de nordiska länderna måste skapa en union med överstatligt styre för att hindra krig, gör sig naturligtvis helt löjlig.
För det andra. EU utvecklas nu snabbt mot en superstat. Med Lissabonfördraget, som den europeiska makteliten avser att driva igenom med alla medel, får vi en stat ledd av en president, med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som snabbt skall upprusta militärt, med en gemensam diplomatkår och med gemensam valuta. Eurokrisen tvingar nu dessutom fram en gemensam skattepolitik. Detta betyder att EU nu utvecklas till en superstat av amerikansk typ. Detta går inte att prata bort. Om något går som en anka, låter som en anka och ser ut som en anka, så är det helt enkelt … just det, en anka.
Och EU är inom kort en superstat, om de europeiska folken stoppar utvecklingen.
Orwells 1984 håller på att förverkligas
Orwells tre supermakter, Oceanien, Eurasien och Ostasien, dvs. USA, EU och Kina, kommer nu att växelvis alliera sig med och mot varandra, knyta förbund med Indien, Ryssland och Brasilien och kämpa om intressesfärer och naturtillgångar i Afrika, Centralasien och Arktis. Supermakter dras in i nästan alla ekonomiska och militära konflikter jorden runt. De är inte fredsbevarande. Medborgare i supermakter kan därför räkna med att vara indragna i alla konflikter som uppkommer i världen.
Det sprids nu i Europa en propaganda som går ut på att EU blir den goda supermakten, som ställer upp för frihet, fred och rättvisa runtom i världen. Men en supermakt är en supermakt. Det finns inget skäl att tro att den europeiska makteliten skulle komma att visa sig bestå av goda rättänkande kvinnor och män som styr allt till det bästa. När EU-superstaten talar med en röst på världsarenan kommer den att låta som andra superstater. Det blir inte bergspredikan, det blir inte frihet, jämlikhet och broderskap.
EU hade gått in i Irak
Många tror att ett EU med gemensam utrikespolitik skulle ha sagt nej till eller rentav hindrat USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men vi vet att invasionen stöddes av fyra stora EU-länder, Storbritannien, Italien, Spanien och Polen och av en mängd mindre, t ex Nederländerna, Danmark och ett stort antal centraleuropeiska länder. Det mesta pekar på att om Sarkozy redan hade varit president, hade även Frankrike varit med i denna koalition av de villiga. Hade vi haft en genuint gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU, hade därför Sverige som en av 27 delstater varit indragen i Irakkriget precis som Minnesota.
Världen blir farligare ju mer den domineras av tre supermakter i ständig konflikt med varandra.
tisdag 2 juni 2009
Det ska fan vara litterär och intervju med Hjalmar Branting
Det ska fan vara litterär
Rubriken i min blogg den 30 maj var: Det ska fan vara EU-kritiker. En läsare uppfattade mittenordet (f-n) som en grov svordom och antog att det berodde på bristande ordförråd.
Förklaringen är naturligtvis är att rubriken är en travesti på ett berömt citat från August Blanches komedi ”Ett resande teatersällskap” från 1848, ett citat som i original löd: ”Det ska fan vara teaterdirektör”. Jag vågar hävda att varken August Blanche eller jag utmärks av ett torftigt ordförråd. Litterära citat pekar kanske snarare på motsatsen. Jag använder aldrig svordomar i mitt skrivande och absolut inte när jag skriver å Junilistans vägnar. Nån dj-a ordning får det vara i ett parti!
En intervju med riksdagsman Hjalmar Branting i Fäderneslandet år 1902
JFL Journalisten
HB Hjalmar Branting
JFL: Jag ber att få tacka riksdagsman Branting för att han ställer upp i denna intervju. Hr Branting har nu suttit som ensam socialdemokrat i två mandatperioder. En naturlig första fråga är: vad har hr Branting uträttat i riksdagen under dessa sex år?
HB: Jag har fäst riksdagens och därmed medborgarnas uppmärksamhet på vikten av att förbättra arbetarnas villkor och talat mot försök att lagstifta mot fackföreningsrörelsen. Och jag har pläderat för allmän och lika rösträtt i landet.
JFL: Men detta har väl knappast haft några effekter? Hr Branting har ju bara haft en röst. Det liberala samlingspartiet och de olika högergrupperna ha ju den faktiska makten i riksdagen och styr därmed indirekt riket.
HB: Som riksdagsman utövar man sitt inflytande inte bara genom att lyckas få en majoritet i riksdagen för konkreta beslut. Redan det faktum att jag har kommit in i riksdagen har påverkat övriga partier och fraktioner att ta hänsyn till de frågor jag nämnde, enär de känna att folkviljan är annorlunda än den politiska elitens och att detta kan komma att hota deras maktställning.
JFL: Men hr Branting kom ju in riksdagen genom en tillfällighet. Det var ju därför att liberalerna lät hr Branting väljas in på en liberal valsedel. Det är väl föga troligt att detta kommer att upprepas. Innebär inte detta att socialdemokraterna komma att hamna utanför riksdagen vid valet i år?
HB: Det ter sig sannolikt att väljarna, framför allt de som känna för arbetarfrågan, komma att inse att arbetarna måste bli representerade i riksdagen för att rikets styre skall kunna bevara sin legitimitet. Därför komma allt flera att rösta på socialdemokraterna.
JFL: Men är det inte sannolikt att väljarna, de som hava rösträtt, komma att betrakta en röst på socialdemokraterna som bortkastad, då det är de stora grupperna som tar alla beslut.
HB: Väljarna inse nog att det är rimligare och mera ansvarskännande att rösta för det de tror på än att rösta på partier och grupperingar som just nu har makten men som inte komma att handla i folkflertalets intresse.
JFL: Så hr Branting känner sig övertygad om att socialdemokraterna hava framtiden för sig, trots att de ännu inte kunnat värva röster för sin sak?
HB: Det är min fasta övertygelse att våra värderingar, folkflertalets, efter hand komma att få genomslag även i de allmänna valen och därmed leda till stora förändringar i det svenska samhället.
Och hur gick det?
Antal socialdemokrater i riksdagens andra kammare; totalt 230 ledamöter
1896 1
1899 1
1902 4
1903 13
1908 34
1911 64
1914 72
1921 110
Så kan det gå!
Nils Lundgren
Rubriken i min blogg den 30 maj var: Det ska fan vara EU-kritiker. En läsare uppfattade mittenordet (f-n) som en grov svordom och antog att det berodde på bristande ordförråd.
Förklaringen är naturligtvis är att rubriken är en travesti på ett berömt citat från August Blanches komedi ”Ett resande teatersällskap” från 1848, ett citat som i original löd: ”Det ska fan vara teaterdirektör”. Jag vågar hävda att varken August Blanche eller jag utmärks av ett torftigt ordförråd. Litterära citat pekar kanske snarare på motsatsen. Jag använder aldrig svordomar i mitt skrivande och absolut inte när jag skriver å Junilistans vägnar. Nån dj-a ordning får det vara i ett parti!
En intervju med riksdagsman Hjalmar Branting i Fäderneslandet år 1902
JFL Journalisten
HB Hjalmar Branting
JFL: Jag ber att få tacka riksdagsman Branting för att han ställer upp i denna intervju. Hr Branting har nu suttit som ensam socialdemokrat i två mandatperioder. En naturlig första fråga är: vad har hr Branting uträttat i riksdagen under dessa sex år?
HB: Jag har fäst riksdagens och därmed medborgarnas uppmärksamhet på vikten av att förbättra arbetarnas villkor och talat mot försök att lagstifta mot fackföreningsrörelsen. Och jag har pläderat för allmän och lika rösträtt i landet.
JFL: Men detta har väl knappast haft några effekter? Hr Branting har ju bara haft en röst. Det liberala samlingspartiet och de olika högergrupperna ha ju den faktiska makten i riksdagen och styr därmed indirekt riket.
HB: Som riksdagsman utövar man sitt inflytande inte bara genom att lyckas få en majoritet i riksdagen för konkreta beslut. Redan det faktum att jag har kommit in i riksdagen har påverkat övriga partier och fraktioner att ta hänsyn till de frågor jag nämnde, enär de känna att folkviljan är annorlunda än den politiska elitens och att detta kan komma att hota deras maktställning.
JFL: Men hr Branting kom ju in riksdagen genom en tillfällighet. Det var ju därför att liberalerna lät hr Branting väljas in på en liberal valsedel. Det är väl föga troligt att detta kommer att upprepas. Innebär inte detta att socialdemokraterna komma att hamna utanför riksdagen vid valet i år?
HB: Det ter sig sannolikt att väljarna, framför allt de som känna för arbetarfrågan, komma att inse att arbetarna måste bli representerade i riksdagen för att rikets styre skall kunna bevara sin legitimitet. Därför komma allt flera att rösta på socialdemokraterna.
JFL: Men är det inte sannolikt att väljarna, de som hava rösträtt, komma att betrakta en röst på socialdemokraterna som bortkastad, då det är de stora grupperna som tar alla beslut.
HB: Väljarna inse nog att det är rimligare och mera ansvarskännande att rösta för det de tror på än att rösta på partier och grupperingar som just nu har makten men som inte komma att handla i folkflertalets intresse.
JFL: Så hr Branting känner sig övertygad om att socialdemokraterna hava framtiden för sig, trots att de ännu inte kunnat värva röster för sin sak?
HB: Det är min fasta övertygelse att våra värderingar, folkflertalets, efter hand komma att få genomslag även i de allmänna valen och därmed leda till stora förändringar i det svenska samhället.
Och hur gick det?
Antal socialdemokrater i riksdagens andra kammare; totalt 230 ledamöter
1896 1
1899 1
1902 4
1903 13
1908 34
1911 64
1914 72
1921 110
Så kan det gå!
Nils Lundgren
måndag 1 juni 2009
Makten i EU-parlamentet
Makten i EU-parlamentet…
kan ses från flera olika håll. Det sägs ofta, och med rätta, att EU-parlamentet som började som en tandlös diskussionsklubb år 1979 har fått allt mera makt över EU-besluten genom successiva ändringar av fördragen. Och det är fullt klart att det nya s k Lissabonfördraget som EU-etablissemanget avser att driva igenom so oder so kommer att ge parlamentet ännu mera makt.
Det man glömmer bort att säga och som statsvetarna talar om förbluffande lågmält är att den makten i huvudsak tas från de nationella parlamenten. Om detta förstärker demokratin beror på om de beslut som flyttas är svåra att hantera på nationell nivå. Det vi kan se är dock att beslut av alla slag tas från de nationella parlamenten och centraliseras till EU. Därmed minskar möjligheterna att faktiskt utkräva politiskt ansvar. Makten glider bort från folken och hamnar hos etablissemanget i Bryssel.
En annan maktfråga som är uppe nu i valkampanjen är om man får mera makt om man tillhör en stor grupp i EU-parlamentet i stället för en liten. Det hävdar naturligt nog moderater och socialdemokrater som sitter i de två största grupperna. Men det är inte alls självklart. Det som är självklart är att en stor grupp har större politiskt inflytande än en liten. Det vore verkligen djupt odemokratiskt om så inte vore fallet. En stor grupp är ju stor därför att det står många väljare bakom den. Men frågan är om fyra svenska moderater får mera makt genom att sitta i den konservativa gruppen med över 289 ledamöter jämfört med att sitta i en liten grupp som t ex Unionen för nationernas Europa med bara drygt 40.
Jag tror vi kan räkna med att fyra moderater från Sverige har mycket litet inflytande över den konservativa gruppens ställningstaganden och därtill oftast hindras att gå emot gruppen. Däremot har vi två från Junilistan inga som helst problem med att ta ställning i enlighet med vårt mandat oavsett vad övriga ledamöter tycker i den lilla IND/DEM-gruppen som vi har tillhört. Där är de ingående partierna fria att ta ställning i alla frågor utom två. De måste gå emot Lissabonfördraget och de måste alltid ställa upp helhjärtat för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det blir sannolikt mera genomslag för den politik man är vald på om man kan verka för den utan restriktioner. Och det är viktigt att man ordnar in sig i parlamentet så att man inte tvingas svika sina väljare för att lyda sin gruppledning.
Junilistan har kunnat tala för sina väljare utan begränsningar i fem år.
Nils Lundgren
kan ses från flera olika håll. Det sägs ofta, och med rätta, att EU-parlamentet som började som en tandlös diskussionsklubb år 1979 har fått allt mera makt över EU-besluten genom successiva ändringar av fördragen. Och det är fullt klart att det nya s k Lissabonfördraget som EU-etablissemanget avser att driva igenom so oder so kommer att ge parlamentet ännu mera makt.
Det man glömmer bort att säga och som statsvetarna talar om förbluffande lågmält är att den makten i huvudsak tas från de nationella parlamenten. Om detta förstärker demokratin beror på om de beslut som flyttas är svåra att hantera på nationell nivå. Det vi kan se är dock att beslut av alla slag tas från de nationella parlamenten och centraliseras till EU. Därmed minskar möjligheterna att faktiskt utkräva politiskt ansvar. Makten glider bort från folken och hamnar hos etablissemanget i Bryssel.
En annan maktfråga som är uppe nu i valkampanjen är om man får mera makt om man tillhör en stor grupp i EU-parlamentet i stället för en liten. Det hävdar naturligt nog moderater och socialdemokrater som sitter i de två största grupperna. Men det är inte alls självklart. Det som är självklart är att en stor grupp har större politiskt inflytande än en liten. Det vore verkligen djupt odemokratiskt om så inte vore fallet. En stor grupp är ju stor därför att det står många väljare bakom den. Men frågan är om fyra svenska moderater får mera makt genom att sitta i den konservativa gruppen med över 289 ledamöter jämfört med att sitta i en liten grupp som t ex Unionen för nationernas Europa med bara drygt 40.
Jag tror vi kan räkna med att fyra moderater från Sverige har mycket litet inflytande över den konservativa gruppens ställningstaganden och därtill oftast hindras att gå emot gruppen. Däremot har vi två från Junilistan inga som helst problem med att ta ställning i enlighet med vårt mandat oavsett vad övriga ledamöter tycker i den lilla IND/DEM-gruppen som vi har tillhört. Där är de ingående partierna fria att ta ställning i alla frågor utom två. De måste gå emot Lissabonfördraget och de måste alltid ställa upp helhjärtat för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det blir sannolikt mera genomslag för den politik man är vald på om man kan verka för den utan restriktioner. Och det är viktigt att man ordnar in sig i parlamentet så att man inte tvingas svika sina väljare för att lyda sin gruppledning.
Junilistan har kunnat tala för sina väljare utan begränsningar i fem år.
Nils Lundgren
lördag 30 maj 2009
Det ska fan vara EU-kritiker
Junilistan
2009-05-30
Nils Lundgren
Det ska fan vara EU-kritiker!
Igår blev jag intervjuad av SvD:s reporter Fredrik Mellgren om fusk och fel i EU-samarbetet. Det verkade högst rimligt att ta upp en sådan fråga med mig, som har varit förste vice ordförande i EU-parlamentets budgetkontrollutskott i fem år, som har avslöjat omfattande fusk i Regionkommittén (det blev en fråga för belgisk polis) och som ledde en parlamentarisk delegation till Bulgarien ifjol och skrev en rapport som nu har lett till ytterligare strypning av penningflödet till detta land. Jag svarade utförligt på många frågor.
Idag kan man läsa resultatet i SvD, sid 6. Där återges intervjuer med alla partier utom Junilistan (och Vänsterpartiet). En av de citerade parlamentarikerna säger, enligt journalisten, exakt det jag sa. Det måste naturligtvis vara en fullständig slump, men är det verkligen en slump att den svenske EU-parlamentariker som i fem år har haft mest inblick i och mest inflytande över frågorna om fusk och fel i EU intervjuas utförligt, men förtigs?
Jag får då och då höra av journalister (ibland i rätt triumferande ton), att man inte har sett mycket av Junilistan under de gångna fem åren. Förklaringen är naturligtvis att medierna inte rapporterar särskilt mycket om vad som händer i EU-parlamentet under oxveckorna. Då är det EU-kommissionen och rådet som märks, om EU alls är i blickfånget. De övriga svenska partierna syns i offentligheten, därför att de agerar i Sveriges riksdag och kommuner. Deras göranden och låtanden i EU-parlamentet har det inte synts något om. Nästan ingen svensk väljare kan säga vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet, men om man kollade, skulle jag gissa att Junilistan ligger bättre till än de andra.
Men hur som helst med detta. Nu är vi inne i de sista dagarna i kampanjen inför valet till EU-parlamentet och medierna är fulla av material om de vad de svenska parlamentarikerna har gjort och vill göra. Att Junilistan behandlas så här, åtta dagar före EU-valet, kan inte förklaras på något rimligt sätt. Däremot på ett orimligt.
Bredvid fusk-och felartikeln finns en stort upplagd artikel om opinionssiffrorna inför EU-valet. Den feta rubriken lyder:
Mörkt läge för förra valets raket
Junilistan utan EU-plats tror statsvetare
I ett sammanhang är Junilistan intressant, i ett annat inte. Man merkt die Absicht, skulle min historielärare ha sagt?
Ja, ja, jag vet. Vänner och bekanta i media- och PR-världen predikar alltid att man inte får kritisera medierna. Det gör bara ont värre. Granskarna är lättsårade och vill inte själva granskas.
På något sätt har jag svårt att acceptera det. Branschen försvarar sig alltid med hjälp av uttrycket ”medialogiken”, ett vagt begrepp som anses räcka för att möta varje form av kritik.
Jag tror det behövs en öppen debatt med deltagare utanför journalistkåren. Publicistklubben i all ära, men, men. Kåranda är ett svårfjällat fenomen bland poliser, läkare och journalister.
Så vad ska jag säga i detta läge? Vi ses i nästa pjäs?
Nils Lundgren
2009-05-30
Nils Lundgren
Det ska fan vara EU-kritiker!
Igår blev jag intervjuad av SvD:s reporter Fredrik Mellgren om fusk och fel i EU-samarbetet. Det verkade högst rimligt att ta upp en sådan fråga med mig, som har varit förste vice ordförande i EU-parlamentets budgetkontrollutskott i fem år, som har avslöjat omfattande fusk i Regionkommittén (det blev en fråga för belgisk polis) och som ledde en parlamentarisk delegation till Bulgarien ifjol och skrev en rapport som nu har lett till ytterligare strypning av penningflödet till detta land. Jag svarade utförligt på många frågor.
Idag kan man läsa resultatet i SvD, sid 6. Där återges intervjuer med alla partier utom Junilistan (och Vänsterpartiet). En av de citerade parlamentarikerna säger, enligt journalisten, exakt det jag sa. Det måste naturligtvis vara en fullständig slump, men är det verkligen en slump att den svenske EU-parlamentariker som i fem år har haft mest inblick i och mest inflytande över frågorna om fusk och fel i EU intervjuas utförligt, men förtigs?
Jag får då och då höra av journalister (ibland i rätt triumferande ton), att man inte har sett mycket av Junilistan under de gångna fem åren. Förklaringen är naturligtvis att medierna inte rapporterar särskilt mycket om vad som händer i EU-parlamentet under oxveckorna. Då är det EU-kommissionen och rådet som märks, om EU alls är i blickfånget. De övriga svenska partierna syns i offentligheten, därför att de agerar i Sveriges riksdag och kommuner. Deras göranden och låtanden i EU-parlamentet har det inte synts något om. Nästan ingen svensk väljare kan säga vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet, men om man kollade, skulle jag gissa att Junilistan ligger bättre till än de andra.
Men hur som helst med detta. Nu är vi inne i de sista dagarna i kampanjen inför valet till EU-parlamentet och medierna är fulla av material om de vad de svenska parlamentarikerna har gjort och vill göra. Att Junilistan behandlas så här, åtta dagar före EU-valet, kan inte förklaras på något rimligt sätt. Däremot på ett orimligt.
Bredvid fusk-och felartikeln finns en stort upplagd artikel om opinionssiffrorna inför EU-valet. Den feta rubriken lyder:
Mörkt läge för förra valets raket
Junilistan utan EU-plats tror statsvetare
I ett sammanhang är Junilistan intressant, i ett annat inte. Man merkt die Absicht, skulle min historielärare ha sagt?
Ja, ja, jag vet. Vänner och bekanta i media- och PR-världen predikar alltid att man inte får kritisera medierna. Det gör bara ont värre. Granskarna är lättsårade och vill inte själva granskas.
På något sätt har jag svårt att acceptera det. Branschen försvarar sig alltid med hjälp av uttrycket ”medialogiken”, ett vagt begrepp som anses räcka för att möta varje form av kritik.
Jag tror det behövs en öppen debatt med deltagare utanför journalistkåren. Publicistklubben i all ära, men, men. Kåranda är ett svårfjällat fenomen bland poliser, läkare och journalister.
Så vad ska jag säga i detta läge? Vi ses i nästa pjäs?
Nils Lundgren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)